Aftonbladet – 8 juni 1869, sida 2

Se så, nu inte ett ord mer. Och min vän drog sin resfilt nästan öfver hufvudet på mig. steg ned från vagnen, satte tåget i gång med det vanliga ropet: Allons donc! och vagnen rullade framåt. Castaing Dufay var en man, hvars bekant skap jag händelsevis gjort och hvars vänskap jag sökt, sedan jag lärde känna honom. Af den talrika klass han tillhörde, desse män, hvilkas tunga vagnar och starka hästar ses inqvarterade på gårdar och stall vid alla värdshus på landsbygden i Frankrike — de så kallade commis-voyageurs eller franska handelsresande — var Öastaing Dufay ett verkligt praktexemplar. Jag höll mycket af honom. Jag hade haft den lyckan att kunna göra honom en eller par tjenster i för honom igtiga tall. Jag tror, mina herrar, att vi a oss vid dem vi kunnat göra någon tjenst likasom de vid oss. Ljusskenet från staden var, som sagdt, ganska nära, och inom kort stannade vi utanför Gyllene Lejonet, der vi snart funno oss omgilna af ljus och värme och ansigten, som efter dem jag senast sett föreföllo mig riktigt englalika. Först då jag försökte stiga ur vagnen, fann jag huru trött och yr i bufvudet jag ännu var. Jag hade ingen lust att äta middag. En säng och en god eldbrasa var allt hvad jag önskade, och jag fick begge delarne genast. Jag hade just lagt mitt hufvud på kudden och betraktade med välbehag den sprakande brasan, och min lilla Nelly, som låg utanpå täcket vid mina fötter, då min vän inträdde, satte sig vid min hufvudgärd och erbjöd sig att stilla min nyfikenhet genom att beskrifva hur jag undkommit från Svarta Hufyudet. Men nu var ordningen hos mig att säga nej.