Aftonbladet – 8 juni 1869, sida 2

axlar, en uppslagen rockkrage och en bredbrättad hatt. Jag hörde emellanåt ett och. annat ord från denna gestalt, i uppmuntrande ton pitradt till hästen. Jag hörde ljudet af klockorna på djurets hals. Helt visst hörde jag också något rulla bakom oss och hästfötter slogo emot marken, som om en annan vagn följde tätt efter oss. Och på afstånd såg jag ljus glimma i rader, som om vi närmade oss en stad. Medan jag nu låg och iakttog allt detta, smög sig en sådan tankedomning öfver mig, en känsla af ytterlig, men inte obehaglig svaghet, att jag inte en gång brydde mig om att fråga mig sjelf hvad allt detta betydde, eller fråga mig hvar jag var och huru jag kommit dit. En viss öfvertygelse att all fara var förbi låg som en balsam öfver mitt sinne, och det gick en god stund förbi innan jag började undra hvar jag var. Jag tror nog att en qvarts timme hade förgått, innan jag satte mig upp och innan jag kunde igenkänna mannen i den stora hatten. Dufay ? Mannen i hatten, som gick bredvid hästen, ropade hastigt: Ptro! med kraftig stämma, sprang sedan bakom vagnen och ropade återigen: Ptro! och derpå stodo vi stita. I nästa ögonblick stod han på vagnssteget och skakade min hand på det hjertligaste. Nå, sade han, du vaknar då ändtligen! Gud vare lofvad! Jag hade nästan börjat förtvifla. Min bäste vän, hvad betyder allt detta? Hvar är jag? Hvarifrån kommer du? Det är inte min vagn, inte min häst. Båda äro med och ingen olycka skedd, sade Dufay muntert; och när jag nu sagt dig så mycket, tänker jag inte säga dig ett ord mer, förrän jag har dig t godt behåll på Gyllene Lejonet, Ser du ljusen i staden?