Aftonbladet – 8 juni 1869, sida 2

ZbJag vill inte dricka kaffe,, svarade jag. ;. pInte kaffe och inte vinL Det ser ut som om herrn inte skulle tycka om någon slags dryck. Ni har just inte låtit er häst hvila länge; tillade han. Jag har brådtom. Hvad skall jag betala? Ni dricker väl något annat, menade värden: ett glas bränvin, innan ni ger er ut i regnet ? Nej, ingenting. Gif hit räkningen. Ni kan ju åtminstone komma in och värma er litet ? Nej. Räkningen... genast! Då han såg att alla försök att få mig tillbaka in i huset tjenade till intet, återstod det skurken intet annat än att lyda. Fyra mått hafre,, mumlade han, halfva häcken med hö, frukost, vin, kåffev — med ett elakt grin och stark tonvigt på sista orden — sju francs, femtio centimer. Min häst hade nu på något sätt blifvit förspänd, och nu skulle jag taga upp min börs och betala räkningen. Mina händer voro kalla, jag var yr i hufvudet och såg ej hvad jag gjorde, och då jag skulle framtaga penningarne, vände jag upp och ned på börsen, så att några guldmynt föllo derur. Guld! ropade gossen, som hjelpt mig att spänna för hästen. Värden tog ett språng framåt, som för att kasta sig öfver guldet, men hejdade sig straxt. Då man reser för sitt nöje, sade han, behöfver man mycket guld. vJag kände att jag blef värre. Jag kunde icke plocka upp guldmynten, fast jag såg hvar de lågo. Jag föll framstupa på marken, men reste mig upp på knä. Ännu kämpade jag emot domningen i mina leder. Några guldmynt tog jag verkligen upp, och gossen, som var mycket angelägen att bjelpa mig,