I8en. API ass Små resebref. II. Dresden den 26 Maj. Från Preussen till Sachsen är ett mycket lätt skutt. Ingen under då, att en och annan ibland känner sig gripen af annektionslusta... Öfverallt framskymta preussiska uniformer och det är naturligtvis ett mycket stort steg framåt till Tysklands enhet. Det tyckes mig dock, att dömma at åtskilligt, som skulle något ligga på lur bakom det skenbara lugnet. Bland annat har för ett par dagar sedan ett större slagsmål egt rum mellan. preussiska och sachsiska underofficerare och soldater i den lilla staden Schandau uti sachsiska Schweiz. Vid det nyligen afslutade skolläraremötet i Berlin har dock en mängd vackra tal hållits om vänskap och sammanslutning. Måbända kunna intelligensens vapen segra öfver bajonetter och kulsprutor. Nästa läraremöte är öfverenskommet att hållas i Wien. Om man i Hamburg icke är i stånd att kunna upptäcka en enda kunglig staty, får man tillräcklig ersättning i Berlin. Men det är med statyerna som med så mycket annat: man blir till sist så van dervid, att man icke observerar dem. Hvad jag emellertid föröfrigt såg i Berlin var af så omfattande beskaffenhet, att dessa mina bref icke kunna ge plats för någon beskrifning deröfver. Det Berlin, som andas Jandtluft i villorna på gatorna utanföre Potsdamer-Thor; det, som flanerar Unter den Linden; det, som matar guldfiskarne uti dammen i Thiergarten; det, som tränges kring bakelsefaten på Caf dHeureuse; det, som ander masken af ett oskyldigt parti domino uppgör nya kartor öfver Europa på någon smutsig Bierhalle bakom Oranienstrasse; det, som under artistiskt glam profvar vinerna hos Trarbach vid Behrendsstrasse; det, som säljer gamla kläder bakom kolonnerna vid Königs-Bricke; det, som dansar i Urpheum ock Colosseum; det, som gör affärer såväl på börsen som i teatersalongen; det, som applåderar eller hvisslar — allt efter omständigheterna — hos Kroll och hos Wallner; det, sont slåss om en plats i någon af spårvagnarne som gå till Charlottenburg; det, som redan vid åtta å tio års ålder koketterar med uniformsmösss; det, som till och med i skorstenspipan och på kuskbocken briljerar med ordensband och medaljer; det, som under namn af Bauernfängern lockar enfaldiga resande in i de hemliga spelhusen och osedlighetens nästen; det, som arm i arm med en älskad make gör söta miner åt den siste balkavaljeren; det, söm hvimlar i det nya, med ofantliga kostnader inredda aqvariet; det, som gråter i S:t-Michaelskirche och det som skrattar i Bundes-Halle; — ålla dessa nyanser af Berlinerlifvet hafva vi motsvarigheter till i Stockholm, ehuru i mycket små proportioner. Som sagdt, från Preussen till Sachsen är ett inycket lätt skutt — och så befinner man sig händelsevis i Leipzig. . . . Leipzig har på de sista tio åren tillvaxit så betydligt, att fokmängden nu uppgar till ungefär hundra tusen själar. Universitetet besökes af 1500 studenter från de mest skilda delar af det stora fäderneslandet. Att jag gjorde ett besök uppe I tornet på Pleisenburg är naturligt, och då dem artige kastellanen fick höra att jag var svensk; höll han en längre föreläsning för mig öfver det tretioåriga kriget. Litzen, Breitenfeld,m. fl. ställen utpekades. Och Altranstadt, der Carl XII undertecknade fredsfördraget med konung August af Polen, syntes mycket väl. Strikefebern bland arbetarne har äfven sträckt sig till Leipzig. På huskputarne voro stora plakater appklistrade, med uppmaning till samtliga cigarrarbetare i Sachsen att i slutet af Maj månad sammanträda på en uppgifven plats, ithy att den stora strikekommissionen då skall lemna en berättelse öfver sin nyttiga verksamhet. Teatern i Leipzig är ny — ungefär ett år gammal — och utmärkt vacker. Direktören är den bekante författaren till ,Onda tungor, Laube. Ehuru icke stor entusiast för Laubes författareskap, måste jag buga mig för hans älskvärda personlighet och det tillmötesgående sätt, hvarpå han behandlar resande främlingar. I det hus, eller rättare palats, der Laube bor, är den bekanta, öfver hela Europa spridda, tidningen Gartenlaubes byrå. Redaktören, Ernst Keil, är en högst aimabel -man. På ett par ställen under min resa, äfven i Leipzig, bar man frågat mig, hvaraf det kommer sig att svenskarne hata Tyskland? Sådana frågor äro samvetsfrågor och jag tror ej att vi handla så alldeles klokt, då vi oupphörligt i tid och otid skrika om tyskeri och mera dylikt. Tyskarne-äro minsann inga småbarn, isynnerhet inom konstens och litteraturens områden. . På teatern gafs Barberaren. De flesta partierna har jag dock hört bättre gifvas på Stockholms scen. Hr Betr, som; Bartholo, var bättre skådespelare än sångare. Rosina sjöngs af fru Peschka-Leutner. I stället för den ursprungliga finalen i sista akten föredrog hon valsen Il Baccio, under de mest passionerade gester mot grefve Almaviva, som tycktes ha Jitet svårt att utan toner besvara em. Nej, längre mot södern! Att hela Dresden nästan är en enda ofant