I sala äraders ingshus ett odalmani e, besökt r Jaf omkring 8Ö personer, det öfvervägande antalet 1 dannemän. Bland herremän sågos närvarande riks, dagsmännen professorerna Ribbing och Rydin, en N af sista prömotionens jubeldoktorer prosten Broi berg från Westmanland, major Tundeberg, kapteäl, b b ) nerna Dalman, Norlin och von Bakr, riksdagsman; nen löjtnant Casparsson. Mötet började strax efter kl. 11 f. m; dermed, att Nils Nilsson i Norby, ledamot af bestyrelsen, uppläste inbjudningen till mötet. Professor Ribbing frömstöllde derefter den frågan, huruvida mötet finge bevistas äfven afandra än dannemän, hvilken fråga han önskade fram Iställd och besvarad, för att det ej skulle synas .Jsom han och andra af herremannaklassen velat på något sätt tränga sig in: Nils Nilsson svarade dertill, alt mötet ingslunda vöre så exklösivt, utan vore man tacksam för att äfven personer af de bildade klasserna deri ville deltaga. Till ordförande valdes derefter enhälligt kapten Norlin. I Orgelnisten Luhdegrån hetöstöllde derefter om Idet ej, då meningen var att dessa möte skulle pöriodiskt återkomma, vore skäl att en komitå illsattes, som uppgjorde förslag till stadgar för desaihina. Detta bifölls, och beslöts ett vid mötets slät välja dessa kommiterade. Af de inånga dibkissionsäitinens företogs nu först till behandling den 11 frågan, så lydande: Är den kommunala rösträtten på landet så ordnad, att ingenting i det fallet, för lifvande af en nödvändig kommunalanda, kan vara att önskain , Professor Rydin yttrade, att det vid Riksdagen hade gått lätt att utfinna ett röstmaximum för städerna, men för landet hade det af många orsaker, hvaraf rägtå framställdes, rönt stora svårigheter. De lokala förhållandena Yory der så olika, att ett röstmaximum, som vore lämpligt i den ena församlingen, vore det ej i den andra. Han framställde äfven förhållandena i andra länder. 1 intet land sköttes de kommunala angelägenheterna af sockenstämmor utan åf tullmäktige, öfverallt hade det mött svårigheter att bestämma rösträtten och man hade dervid måst taga hänsyn till penningen med, så mycket som möjligt billigt afseende fästadt ätven Vid pefsonligheten. Professor Ribbing gaf en kort öfversigt af de motioner, som vid Riksdagen härom blifvit väckta. Flere talare framställde önskvärdheten af en förändring, då allmänandan 15d af att en eller några få inom en törsamling kunde afgöra allt. Örgelnistön Lun: degrån framställde den åsigt, att röstmaximum äfven för landet kunde lätt bestämmas, om man i en församling med100 röstegande eller derunder antoge En tiondedel af samfällda rösterna såsom maximum, och der de röstande voro öfver 100, högst en tjugondedel. Detta förklarades äfven såsom mötets äsigt i denna fråga. Man öfvergick derefter till 1stå frågan, så lydande: Är det nyttigt för vårt land att välja embetsoch tjenstemän till ledamöter i Andra kammaren in , N : Majör Lundeberg heinåtållde, öm ej erfarenheten vid riksdagarne visat nyttan af att haiva em? betsmän med. Det kunde möjligen hända, att i en ort någon lämpligare person än en der bosatt embetsman ej funnes, och då vore det bedröfligt att ej få välja honöm. Åfven tienstenlannen är beskattad och bör hafva samina rätt söri andra medborgare. Ått. beröfva Riksdagen en förmåga är ej rätt. Föröfrikt berodde det ju på oss sjelfva att välja den vi funne för godt, beh hade vi ej förtroende för en person, kunde det ej komma i fråga att välja honom. Då ett par talare yttrat, att embetsmännen blott röstade för höga löner och att Andra kammaren borde hufvudsakligen bestå. af jordbrukare, då jordbruket vore vår hufvudnäring, paminte professor Rydin om, att ingen löneförhöjning skett vid de sista tre Riksdagarne, samt att det under ståndsrepresentationens tid just var de folkvalda stånden, borgareoch bondestånden, gom arbetat för att i sig få upptaga äfven andra medborgäreklasser, hYaribland embetsmän. Orgelnisten Lundegren ansåg visserligen olyckligt, om embetsmännen finge öfvervigt vid Riksdagen, men ännu olyckligare vore, om blott mindre upplysta personer valdes. Orimligt vore, om en embetsman, som gjort sig känd för kunskaper, erfarenhet, fosterlandssinne och redbarhet, ej skulle få väljäs. Landtbrulkaren Malmström i Rångsta ansåg, att då klassväsendet numera upphört att finnas till, vore det en återgång att beröfva embetsmännen deras valbarhet. Hvarje l. redbar person borde få väljas, utan afseende på stånd. I denne siste talares åsigt instämde mötet. Derefter föredrogs en af byggmästaren Bodin under inötets gång inlemnad fråga, så lydande: År det nyttigt för landet; att så många titsen sälja sina egendomar för datt skaffa sig respenningar till Åmerika, och hvad skulte följden häraf blifva? Orgelnisten Lundegrn ansåg att utvandringen visserligen vore sorglig, men man kunde dervid intet annat göra än söka upplysa de utvandringslystne. En skicklig och ordentlig arbetare hade det lika bra här hemma. Major Lundeberg anmärkte, att folkvandringar pågått från Sverge under tera årlundraden och litifvudsakligen från samma trakter som nu. Orsakerna hade varit hungersnöd, inneboende behof hos nordbon ätt se främmande länder samt hopp att få det bättre än hemma. Det är ledsamt, men då vi njuta af frihet, har ingen rätt att hindra någon att resa. Byggmästaren Bodin sade sig mest frukta för att riksbanken skulle bli ruinerad, och om landets unga söner gå ut, hvem skall försvara fåderneslandet? Kapten Dalman: Något förbud kan ej komma ifråga. Orsaken är stort ekonomiskt betryck. Från Frankrike sker ingen utvandring, ty der skaffas arbete. Så borde äfven göras här. Ffihandel, lyx o. 8. v. ruinerade oss. Major Lundeberg: Ehurö det vore svårt äfven här i Upland, skedde dock ingen utvändring att tala om härifrån. Der folket i allmänhet är lugnt, sänsadt, förståndigt och redbart sker ingen utvandring. ! Nils Nilsson: Embetsmännen utvandra ej, det är den utarmade befolkningen. Endast då det blir så stäldt, att alla kunna lefva och hafva arbete, upphör utvandringen. Landtbrokaren och handtverkaren borde ej pressas ut, få de något öfver, kunna de gifva arbete åt flera tjenare. Den betryckta ställningen berodde äfven deraf att jorden sköttes illa. Den sammanslås till stora egendomar, som skötas så att de ej gifva vinst, och både egare och underhafvande bli fattiga. Major Lundeberg anmärkte, att det ej är de fattiga som utvandra, utan de som hafva en viss förmögenhet. Hr Cederschöld trodde, att vi nu sågo endast början till en utvandring i största skala. Arbete måste anskaffas. Sorgligt att se de stora sträckor af odlingsbar mark, som finnas i vårt land, och genom hvilkas odlande så mycken arbetsförtjenst kunde anskaffas, ligga obrukade. Orgelnisten Lundegrån: För några tiotal af år sedan var det religiösa skäl, som orsakade utvandringen. Nu komma bref från slägtingar i Amerika, som fått det bra der och äfven möjligen hemsända något litet understöd. Det der smittar, och sedan komma tidningarnas och agenternas svassande förespeglingar. Den som har godt hufvud och arbetskraft tar sig ut i Amerika, de andra sjunka i elände, och dessa sednare låta ej höra af sig. Om någon, som misslyckats i Amerika, men är en ordentlig man, vill resa hem, borde regeringen understödja honom, det skulle föra godt. Professor Ribbing ansåg att nog alla de nämnda orsakerna bidraga till utvandringen, men anmärkningsvärdt är, att densamma är lika gammal som Sverge. Varnade för att ställa för stora fordringar på regeringen och riksdagen, hvad beträffade anordnande af allmänna arbeten. Dessa kosta enningar, och skola de öfrigas skatter ökas, deröre att några hota att utvandra, om de ej få högre arbetslöner? Stora summor hafva under många år blifvit anslagna till allmänna arbeten. I atator dar fallrat varit Arnlgt har man annrdo