FINLAND. Promotionen försiggick den 31 Maj under sedvanliga högtidligheter. Solennitetssalen var för tillfället smakfullt och rikt dekorerad med oröna växter omkring parnassen och blomsterguirlander, som slingrade sig uppför pelarne. Salens skönaste, prydnad utgjordes dock kanske af studentfanorna, hvilka, uthängda som de voro ofvanför parnassen, studentfanan i midten och de fyra afdelningsfanorna på begge sidor om densamma, så vackert vittna om de sympatier, hvarmed vårt lands qvinnor följa ungdomen och dess sträfvanden. Sångarfanan nedhängde särskildt från musikläktaren, der en talrik skara af sångerskor och sångare var församlad med prof. Fredr. Pacius i spetsen. Redan lång tid före den egentliga akten begynte salen fyllas af en otalig mängd högtidsklädda gäster, mest resande från landet och framförallt unga fruntimmer, och inom kort blef också trängseln och värmen derstädes mycket stor. Småningom intogo äfven resp. stater och embetsverk de för dem reserverade platser, och slutligen intågade promovendi med promotor och jubelmagistrarne i spetsen samt intogo sina platser på nedra afsatsen af parnassen, medan de sju närvarande licentiaterna ställde sig på densammas öfre afsats närmast sjelfva katedern. Promotor, prof. W. Lagus, öppnade derpå akten med några ord om promotionens och de yttre symbolernas betydelse samt med en framställning om forngrekernas uppfattning af arbetetv, hvilken gick ut på att ådagalägga, att grekerne ingalunda böra betraktas såsom ett sysslolöst folk, utan kanske snarare mer än månget annat folk rastlöst och verksamt arbetade och förstodo att gifva arbetet sin ära, hvilken sats tal. upplyste genom flera vackra citster ur deras författares skrifter. Sedan derpå det kejserliga tillståndet till promotio nens hållande blifvit uppläst af universitets sekreteraren M. Schauman, magisterfrågan blifvit framställd och besvarad samt promotor särskildt helsat de unga promovendi äfvensom jubelmagistrarne, försiggick sjelfva akten, i det först de närvarande åldrige jubelmagistrarne och derpå de unga promovendi enhvar högtidligen bekransades och de senare äfven belänades med ring och diplom, under kanonskott och afsjungandet från läktaren af delar ur Spohrs oratorium Die letzten Dingo Derunder utdelades bland de