Aftonbladet – 4 juni 1869, sida 3

-—r-—-—— -X20 4 — — -— — slummer, ty det nästa jag minnes, var att jag spratt till vid ett häftigt hundskall. Värden var nu åter i rummet; han stängde just det stora skåpet, men jag såg att han hölli han den ett dylikt litet paket, som det flickan bemtat. Jag mins att jag just då föll i ett slags tanklös förundran öfver hvad det blifvit af den fula flickan. Nu visade sig äter hans gemena ansigte i dörren. Jag skall laga till kaffet, sade han. Kanske att det smakar herrn bättre än vinet. Så fort han stängt dörren, sprang jag uppJag kunde ej längre vedraga mig sjelf. Mina tankar kommo som blixtrar af ljus i mörkret. Vinet, tåget i så obetydligt qvantum och så uppblandadt med vatten, har (som denne man nog kan se), verkat blott ofullkomligt. Kaffet skall verka bättre. Han lagar till det nu. Skåpet, det lilla hvita paketet — det kan icke vara något tvifvel längre. Jag skall begifva mig härifrån medan jag ännu förmår. Nu eller aldrig; om de der bönderna som jag hör derute i andra rummet hinna lemma huset, är det för sent. Så länge de äro här, kan intet försök göras att hindra min afresa. Jag vill inte somna — ag vill handla — jag skall tvinga mina fötter att röra sig, så att jag kan komma bort härifrån. Som ersättnivg för en bedröflig känslighet mitt nervsystem har naturen skänkt mig en märkelig förmåga att kunna för en stund beherrska det. Jag stapplade ut genom dörren, slog den igen efter mig vida härdare in jag ämnat, och gick ned på gården, men riska luften gjorde mig ännu mera yr ihufvudet. N (Forts. följer.)