Aftonbladet – 4 juni 1869, sida 3

roat sig med att en lång stund stirra på mig, gick hon bort till skåpet i andra ändan af salen, öppnade det med nyckeln på en stor nyckelknippa som hon hade i handen, framtog ett litet hvitt paket, ungefär fyra tum i fyrkant och gick dermed tillbaka samma väj hon kommit, alltjemnt bligande på mig, så oaflåtligt att hon icke såg sig före, utan fick (det glider mig att omtala) en dugtig knuff mot dörren när hon gick ut. Hon såg hemsk ut, hon också, och hade ögon, som genom att ständigt sky nödvändigheten af att se rätt fram, slutligen kommit derhän att aldrig se på annat än på hennes egen näsa, förmodligen i den tanke att det var den fulaste näsa man kunde finna och derföre godt och passande sällskap. Dertill hade hon krusigt, okammadt hår, var förfärligt smutsig och rörde sig på ett klumpigt, långsamt och bullersamt sätt, som var högst obehagligt. Det dröjde icke länge förrän samma unga dam åter visade sig, bärande ett fat, hvarpå omeletten låg, hvilket fat hon nedsatte på bordet, utan att förut besvära sig med att utbreda någon duk. Derefter skar hon ett ofantligt stycke bröd af en jättelik hålkaka, lade det på det smutsigaste ställe af bordet hon kunde finna, framlade knif och gaffel, som hon förut torkat på förklädet, och försvann ännu en gång. Hon kom tillbaka med en flaska vin och en mugg med friskt vatten, hvarefter hon ansåg förberedelserna till den stora måltiden slutade samt lemnade mig efsam att förtära den. Mina herrar, den som är van att resa, har snart lärt att det är nödvändigt att understödja naturen med föda, och att således äta under alla omständigheter, tillsluta ögon, öron och näsa, men öppna munnen. Jag tog derföre ihop med omeletten och det sega, sura Brödet, och hade drutkit ett halft glas vin