Aftonbladet – 4 juni 1869, sida 2

RR göra sig om en riktig röfvarkula, dit fredliga vandrare lockades och der de blefvo plundrade eller mördade. Men allt detta föreföll som en småsak, när man fick se värden sjelf på trappan för att mottaga den resande. Jag vet inte hvilken känsla af fasa och förskräckelse som grep mig vid åsynen af denne man, men jag var nära att genast vända tillbaka igen. Hade inte den väg jag tillryggalagt varit så eländig och så uppblött af regnet, så hade jag utan tvifvel vändt om. Som det nu var, fann jag vid en blick på min uttröttade häst, att det ej återstod mig annat än att äta min middag och hvila ett par timmar på Svarta Hufvudet. Emellertid var det ej blott värdens af naturen temligen styfmoderligt behandlade anletsdrag, som gjorde honom så motbjudande för mig. Men i hans ansigte saknades hvarje den ringaste aning af godhet och rättskänsla, heder och samvete — med ett ord hvarje tänkbar skymt af ett bättre jag (rörutsatt att det fanns ett bättre jag). Då jag förs såg på hans ögon, medan han stod bredvid mig på gården och deras skarpa blickar hastigt öfverforo min vackra, välbyggda häst, och sedan flögo bort till paketerna inuti vagnen och kappsäcken, som var bunden utanpå densamma — då tycktes mig färgen på hans ögon vara alldeles pomeransgul; men då vi en minut senare stodo i det mörka stallet, bemärkte jag att ett slags blåaktig fosforsglans dolde deras rätta färg, och gaf öc0n ett lysande, tigerlikt utseende. Det ögonblick, då jag märkte detta, var, i för bigående sagdt, just det, då dessa samma ögon stodo fästade på den ovanligt stora guldring jag då bar och ännu bär, här på mitt finger. Något, som jag också genast vid första ögonkastet märkte, var, att mannen hade i nacken en stör kal, köttig knöl, och på kin