Aftonbladet – 4 juni 1869, sida 2

ett ljudeligt Nej., för hvilken medgörlighet kaptenen reste sig och tackade honom. Hör nu på den nästa, hviskade kaptenen till Raybrock. Det kan vara mera i hans ord än i den andre stackarens. Afbryt honom icke. Hör honom till slut. Presidenten satte åter, med iakttagande af alla tillbörliga formaliteter, snurran i gång, och den snurrade ned i ett toddyglas som stod framför en starkt byggd solbränd man af omkring sextio års ålder; det var John Tredgear, förvaltare af närmaste tenngrufva. Han började genast, på ett enkelt affärsmessigt sätt, som dock, i mån som han talade, öfvergick till en varmare, hjertligare ton, berätta följande: För många år sedan vistades jag i Frankrike en längre tid, der jag var kompanjon med en fabrikant, hvars affärer fordrade att en pålitlig person ofta gjorde längre eller kortare resor. Denna andel af arbetet hade. fallit på min lott och jag hade ingenting deremot, ty jag hade den tiden intet bestämdt lefnadsmål och älskade det äfventyrliga i hög grad. Också var jag aldrig rädd att under mina färder stanna vid de mest afsides belägna och ödsliga värdshus jag på landsbygden kunde påträffa. Jag reste alltid ensam i min egen vagn och med min egen häst, ett sedligt och förträffligt djur, hvars uthållighet jag mer än en gång hade tillfälle att pröfva. En liten lurfvig råtthund af skotsk race, vid namn Neliy, var min ständiga och trogna följeslagare. Oaktadt allt detta skulle det verkligen vara en så regnig och ruskig dag som den, då jag stannade utanför värdshuset Svarta Hufvudet, för att förmå mig att stiga in der. Huset var gammalt och ruskigt och såg dessutom så dystert uti regnet, att det fullkomligt motsvärade den föreställning man skulle