Aftonbladet – 4 juni 1869, sida 2

ring, som stödes af ett lysande namn och åttamillionerröster, enregering, som egt bestånd i sjutton år, en regering, som med sjelfkänsla kan säga: Jag är den sista monarki, som är möjlig i Frankrike, jag är kanske det enda bålverket mot en europeisk revolution — en sådan regering bör icke vara nervös och nyckfull, så att hon blindt kastar sig åt höger eller venster under ett flyktigt intrycks herravälde, åt höger, derför att några tusen valmän spela henne ett puts, åt venster, derför att nägra otåliga menniskör ringa i stormklockan. Hon bör aldrig gå tillbaka; men för att aldrig gå tillbaka, måste hon sjelf välja ögonblicket att gå framåt, sedan hon gifvit sig tid att öfverväga förhållandena. Hon bör icke införa reformer med knifven påstrupen, utan efter mogen öfverlägghing och med fullkomlig frihet. Efter dessa anmärkningar kommer det i ett telegram för några dagar sedan anförda slutet af artikeln, hvari ännu starkare än här ofvan framhålles, att det är Frankrikes förändrade ställning utåt, som bär skulden för oppositionens framgång, och att återupptagandet af den aktiva politik, som afbröts är 1863, är det enda som behöfves,