Aftonbladet – 3 juni 1869, sida 3

pekade på vattenledningarne och -grufbrotten, som syntes på milslånga sträckor. Ja, de ha sökt upp den, sade kaptenen, men han spjernar emot allt hvad han kan och håller undan så mycket som möjligt. Jo, han är inte lätt lurad, han. Skymningen sänkte sig redan öfver det dystra landskapet och de voro ännu minst tolf mil) aflägsna från sitt mål. Men kaptenen, i sin långskörtade rock och sin hatt och sin utvikta skjortkrage utan något extra skydd mot blåsten, gick så trygg med händerna i fickorna som om han bodde någorstädes i närheten under jorden, och just hade kommit upp för att visa sin vän vägen. Jag skulle velat se den här heden också, sade kaptenen, då vilda sjöar svallade öfver den, dragande med sig de stora, tunga stenarna, staplande dem öfver hvarandra till en jättelik grundval för alla sorters vidskepelser. Bevars! De der gamla druidpresterva, så skickliga handtverkare de än voro, lade dock icke upp många af de der stenarna. Vatten var den häbstång som lyftade dem. När man får se dem breda och ojemna mot ett streck i kompassen, och släta och affilade not ett annat, så kan man vara så godt som moraliskt förbunden att tro att den gamle Druid, som reste dem, icke hette något annat än Vatten. ; Kapten häntydde på några stora stenblock motsvarande hans beskrifning, som voro staplade på hvarandra, på en ödslig kulle. Der de nu, vid en blick tillbaka, aftecknade sig mot den bjerta ljusstrimman i vester, der solen nyss gått ned, voro de icke olika ofantiiga, antediluvianska fåglar, som flugit upp på klippor och höjder och blifvit petrificerade der. 4) Engelska