Aftonbladet – 3 juni 1869, sida 2

hemlighetsfulla förändring, samt begära några är af honom angående Lanrean. ill du gå hem? Vill du gå med, Kitty ? Kitty svarade ej ett ord utan steg upp snyftande och med halsdukssnibben för ögonen. Kapten Jorgan följde de älskande helt beskedligt, men stannade i boden för att gifva mr Pettifer några föreskrifter. Hör på Tom, sade kaptenen med låg röst; här är någonting för dig: En stackars gammal fru nedslagen och ledsen. Muntra upp henne, Tom. Muntra upp der: allesammans. i Mr Pettifer nickade belåtet och gick strax in i förmaket, hvarest kaptenen hade den tillfredsställelsen att genom glasrutan på dörrn, få se hur han tog barnet (som icke gjorde något motstånd) i sin famn och lutade sig öfver mrs Raybrook, tilltalande henne trösterika ord. Fast jag kan då inte förstå hvad han kan säga åt henne om inte att det snart skall gå öfver, eller att de flesta äro så i början, eller att det skall göra henne VR efteråt, sade kaptenen för sig sjelf då han följde de båda älskande. Han behöfde ej gå långt ty det var blott en liten bit till mr Tregarthens hus. Men huru kort vägen var, var den dock tillräcklig lång för att kaptenen kunde märka hurusom han redan började anses för byns onda ögan. Ty alla, både qvinnorna som arbetade utanför sitt hem och sjömännen som kommo och gingo, hvilka sågo unga Raybrock så sorgsen och hans fästmö i tårar, kastade genast misstänksamma och yreda blickar på kaptenen, såsom varande den, hvilken måste stå till svars för denna ovanliga företeelse, Och. följaktligen, då de kommo till mr Tregarthens gård — hvarifrån kaptenen hade sett Kitty titta fram öfver muren — stannade han vid grin