Aftonbladet – 3 juni 1869, sida 2

Polreath, odöpte Penrewen, John Tredgear, och gamle Arson Parvis. Jag kommer inte ihåg några fler för närvarande, sade Tregarthen. Jag tackar, det är nog, sade kaptenen. Och nu, Tregarthen, i förhoppning på er goda tanke om mig och likaså er dotters, den vackra Devonshirerosens, räcker jag er min hand till afsked. Unga Raybrock följde kaptenen tröstlös: ty ingen Kitty visade sig i fönstret då han tittade ditupp och ingen Kitty heller i trädgården när han låste igen grinden, och slutligen ingen Kitty som stod och såg efter honom då de klättrade utför den steniga vägen. Hvet ni hvad, sade kaptenen. Eftersom jag för närvarande endast skulle störa friden i ert hem, så vill jag ej gå med er in, utan gå ni och ät middag hemma, jag äter på värdshuset. Kom och möt mig klockan två och då skall jag vara utanföre värdshuset och röka min cigarr. Säg åt Tom Pettifer, min skeppsskrifvare, att anse som sin skyldighet att passa på och hjelpa er familj, tilldess vi komma igen. Ni skall få se att han allaredan gjort sig nyttig hos dem, och att han är fullt passande dertill. Den unge mannen gjorde som kapten Jorgan sagt, och precis klockan två kom han med sin rensel på ryggen; och precis klockan två kastade kaptenen bort sin sista cigarrstump. Låt mig taga era saker, kapten Jorgan; jag kan mycket väl bära dem tillika med mina. Tack, sade kaptenen, jag bär dem sjelf. Det är bara en kamm. De klättrade bort ifrån byn och stannade bland träd och ormbunkar på klippspetsen ofvanför, för att andas ut och se ned på den varkra sjön. Iastigt slog sig kaptenen på