Aftonbladet – 3 juni 1869, sida 2

äknade, Skälet härtill var statens fordrån I ;å säkerhet att ega en bergad befolkning,s om förmår betala de offentliga skattebi-g rageii oci ej fallet körimitiernas fattigvård r ill last. Vid bestämmande af den renå äf-1 astningen gick man så til väga, att frånjf gerndomens taxeringsvärde afdrogs värdet i I älla dess ölera: Kyra ptocönt at dethär-f genom uppkommande kapital, sanniäniagdt): ned årliga värdet af alla aflösliga afgifter, !; njåge. utgöra den rena afkastniogen. Hannover Skeddö aflöstingen på de för odsegarne fördelaktigaste vilkor. De dagserken, som voro fullkomligt obestämda i an1 eende till. dagarnes antal eller arbetets qvan1) itet, beständeg först till visst årligt antal fter den norm, hvarunder de på visö tidymd blifvit utkräfda. Den godsegare, som! ren vader, den bestämda tidrymden ej tilll: o utkräft de dagsverken, till hvilka han l! vätit berättigad; fick icke örsättning för fera Iagsvetkön än han begagtidl Voft dags-l: rerkena blott bestämda till arbetets qvantitet l! . ex. att berga en viss äng, hugga och framorsla vissa famnar ved, så bestämdes de tilll let antal; som i medeltal kunde fordras för verkställande af ifrågavarande arbete. Voro le bestämda till visst antal dagar, så togs väl fulla antalet i beräkning, men dock fästades tillika afseende på det antal, som köinde, öfverskrida .godsegarens behof. Det sålunda bestämda årliga attalet uppskattades till penningar antingen efter allmänt gällande pris eller värdering, hvarvid det tvangna arbetets mindre värde än det frias togs 1 Beräkning. Hade godsherren skyllighet att gifva den förpligtade betalning, förse honom med mat eller annat dylikt, så togs detta naturligtvis i betraktande vid aflösrilngen. ; ar I Hannover tilläts att förvahdla dagsverkena till en fix spanmålseller höräntå, men i andra tyska stater skedde förvandlingen blott till penningränta. Men det blef äfven den skattskyldige tiiedgifret att på en gång befria sig från hela räntan genom dennas kapitalisering och kapitalets erläggande på en gång. I Baden skedde denna kapitallsering på de för de dagsverksskyldige fördelaktigaste vilkor,idetdagsverkerasafiösning skedde mot tolfdubbla värdet. I Hannover skedde den deremot fördelaktigast för godsherrarne nemligen ertiot tjugnfemdubbla värdet. I Preussen bestämdes kapitalbelöppet till räntornas adertondubbla värde. I Danmark började man redan i slutet af förra århindradet, att upphäfva landtbefolkningens feodalbördor. Genönt förordningen den 19 Mars 1790 stadgades, att de till hufz vudgården hörande bondegårdar icke fiage intagas till bruk under hufvudgården, utan skulle bortlemras till landbönder och skulle kontraktet gälla åtminstone i landbondens och hans hustrus lifstid eller så länge enkan ej trädde i nytt gifte. Genom en förordning af den 7 Juni 1806 utsträcktes detta stadgande till all jord, som ej af egaren sjelf beboddes. Dessa stadganden gällde urspränpligen nio tiondelar af landets jord, men i följd af den reform i landboväsendet, som skedde 1861, lära de numera ej vara tillämpliga på mera än: 14 deraf: Öfverenskommelser mellan jordegare och landbonde om bortlefimande af jord kallas festekontrakter. Vid kontraktets upprättande betalar landbonden (festeren) till jordegaren (jorddrotten) en summa petininZar såsom städja (indfestning) och vidare förbinder han sig att betala en årlig afgift, som kallas landgille, hvilken numera i allmänhet bestämmes att utgå i spanmål eller penningar. Men utom landgillet har landbonden i äldre tider vanligen varit pligtig att tillika utgöra dagsverken till jorddrotten (hoveri). Genom en lag af den 4 Juli 1850 blef tillåtet att aflösa detta hoveri mot vederlag i penningar eller spanmål, hvilket haft till följd, att nästan allt hoveri nu försvunnit. —l—