Aftonbladet – 2 juni 1869, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Ännu en gång den originelle villgörären Åfren Parisertidningar ha att förmäla åtskilligt om denne man, och vi meddela här hvad t. ex. Sitcle berättar för parisarne: Monte-Christo eller djefvulen med kött och ben befinner sig i Kjöbenhavn och ställer till ett förb— väsen. ingen nabob som prutar vid inköp af en massa varor, utan en slösare, som strör ut guld med fulla händer åt de förbipasserande och folket betraktar honom derför som en öfvernaturlig varelse. Denne mystiske person heter Gyllencreux och talar alla språk; han är ungefär 50 år gammal; bans nationalitet är okänd. Hur det än må vara, så utöfrar denne distinguerade gentleman en oemotståndlig tjusning på alla dem som komm i hans närhet. Oaktadt det rykte han har om si att tillhöra andeverlden och att hemta gina rikedomar ur en dold källa, inger han dock ej någon förfåron. Unga personer at båda könen följa honom öfverallt, uppsamlande silfverpengarne och banksedlarne, som han utströr på sin väg i en sådan yranighet, att man blir kollrig deråt. De unga flickorna, uppfostrade i fruktan för evinnerlig fördömelse, småle åt honom och på ögonspråket begära de hans louisdorer. Helt dyligen utförde ett regementes musikkår på ett torg i Sverges hufvudstad några briljanta musikstycken; den ifrågavarande personen, förtjust öfver musiken, lät genast utdela en packe banksedlar åt musikanterna och underofficerarne vid samma regemente och inbjöd dem till en splendid måltid, en riktig Balthazars-fest, hvarvid champagnen, som är mycket dyr i landet, flöt iströmmar, och vid midnatt lågo musikanter och soldater alldeles redlösa på golfvet. Hvad vår Amphitryon beträffar, så stod han upprätt midt i salen, som upplystes af det mångfärgade skenet från en brinnande punschbål, och betraktade med ett sataniskt småleende sina gäster, som fallit offer för alkoholn. Den mest trodda versionen bland de högre kretgarpe är, att denne excentriske personage förskaffar sig genom sitt slöseri de enda njutningar han tycker om. Mannen uttrycker sig på cttsärdeles distingucradt sätt. Allmännast år dock den tron, att han fått afsmak för lifvet och bar beslutit att ruinera sig innan han begår sjelfmord. Om det förhåller sig så, är denne erkemillionär metodisk, ty för att taga lifvet af sig bör man åtminstone ha en plausibel förevändning derför. — Från valen i Frankrike. Frun: Hvad nu, Lolotte, du har dukat för mig, men inte för herrn 7 — Pigan: Herre Gud, herrn har ju blifvit deputerad och jag har hört att han nu ska äta bara på budgeten.