Aftonbladet – 1 juni 1869, sida 3

liksom taktik, måste undergå en stor förändring, erkännes gerna; huru detta lämpligast skall ske, torde icke här vara rätta stället att afhandla; nog af, äfven i den vägen hafva vi mycket att lära af det sista stora amerikanska kriget. Må hr —n— gerna kalla rytteriet der för ett beridet infanteriv — namnet gör ingenting, blott ändamålet vinnes. Då sydstatsgeneralen Morgan med sina 1200 ryttare gjorde sitt bekanta tåg genom Kentucky, marscherade omkring 150 svenska mil på 24 dagar, tog flera tusende fångar och förstörde krigsförnödenheter för millioners värde, var detta en bedrift så vacker, som något rytteri har att uppvisa; liknande tilldragelser finnas i det kriget flere, mest dock på de konfedererades sida, de der äfven dukade under när deras modiga ryttare icke längre kunde hålla fältet mot öfvermakten. Nu till hr —n—s krighistoriska upplysningar om sista finska fälttåget. Månne han ej sjelf anger orsaken hvarföre kavalleriet der ingenting uträttade när han nämner att hela styrkan redan vid krigets början icke öfversteg 750 man. Med en så ringa hop kunde inga lagrar skäras, helst i ett land der man visserligen icke förnekades att beträda odlad mark, men der denna mark sjelt vanligen fattades. Att deremot vår terräng skulle vara alldeles liknande den i vorra Finland, var i sanning en öfverraskande nyhet. Väl möjligt att den är på samma breddgrad, eller från 63:e till 66:e graden, således mellan Hernösand och Haparanda; men icke är denna vår vigtigaste krigsteater, ej heller kunna dessa trakter kallas Sverges mera odlade landskap, de der jag ansett vara för kavalleri lämpliga. I ogevomträngliga skogar och djupa kärr, eller i ett land genomskuret af kanaler, som Lombardiet, der är rytteriet föga användbart — se der hvarföre det hvarken i Finland eller Norra Italien kan spela någon stor roll. Vill hr —n— deremot göra mig nöjet medfölja mitt regemente på dess nästa öfningsmarsch, hoppas jag kunna öfvertyga honom både om Mälaredalens lämplighet för kavalleri samt att talrika diken icke utgöra något hinder för en någorlunda öfvad trupp. Innan jag lemnar det sista olyckliga finska kriget hemställer jag till hr —n— sjelf om icke ryssarnes öfverlägsenhet der i rytteri till någon del förklarar de ringa följderna af våra segrar, de få fångar vi togo, de veckors långa uppebåll i operationerna, som efter hvarje större affär inträffade och det ringa understöd, som lemnades åt folkresvingen i fiendens rygg. Hr —n— medgifver visserligen att ingen af stormakterna efter 1866 års händelser minskat sitt rytteri, men anser dock att detta skett indirekte derigenom att infanteriet ökats i större förhållande än kavalleriet. Detta har jag icke bestridt, jag har endast påpekat att alla anse sig böra bibehålla hvad de nu hafva af sistnämnda vapenslag; hvarföre skulle vi ensamme då inslå på en annan väg? helst vårt kavalleri redan nu, efter hr —n—Ss egen uppgift, är jemförelsevis svagare än något annat lands, utom Schweiz. Hvad Preussen särskildt angår, säger hr —n— att detta lands krigsmakt genom nordtyska förbundets anslutning, vunnit 50 tillökning, ?men det oaktadt ha kavalleriregementenas antal blott ökats från 52 till 71, således icke ens ?i samma förhållande, som armäen i sin helhet?. Tillökningen i styrka utgör dock icke fallt 50 4, den har stigit från 350,000 till 511.000 man, deremot inhemtas af årets Almanach de Gotha att nordtyska förbundet har 76 rytteriregementen; således är det gamla förbållandet mellan de olika vapenslagen fullt bibehållet, utom det att de gamla landtvärnsrytteriregementena blifvit, såsom mindre dugliga, upplösta och ersatta med nya, tillhörande den stående hären och detta i sjelfva tändnålsgevärets hemland, ati tillkomsten af en depöt-sqvadron vid hvarje regemente icke skulle öka dessas styrka är helt enkelt orimligt, samt torde ej vara allvarsamt menadt. Orden äro icke mina, de äro använda af hr —n— i hans försvar för gärdesgårdarne, dem han ville behålla på stridsfältet. som ?verksamma annalkningshinder, Ja, hinder utgöra dessa nog, men icke mera för fiendens än för egen framryckning. Icke vill väl hr —patt man evigt skall stå på defensiven. Lyckligtvis är hindret icke värre än att det med ett par karteschskott undanrödjes. Hr —n— anser slutligen, att då jag ?i samma andetag? nämnde att svenska kavalleriet blott utgör !o5 af vår största krigsfot, under det att nordamerikanarne i fred underhålla till och med !6 af armöns styrka, Plärer detta få anses som en liten eskamotePring of siffror, af hvilken dock ingen lärer Pblifoa bedragen?. Ehuru jag icke tror mig hafva förtjent ett dylikt sarande tillmäle, medgilyer jag dock att min sats bättre för svarats om jag upplyst — enligt den af preussiska regeringen utskickade kapten Sondars — att under senaste stora krig utgjorde kavaleriet fullt 17 a hela unionshären, eller oms ae 60,000ryttare mot 400,000 infanteister, i Hr —n— upptager ej till besvarande min sigt om behofvet at ett någorlunda talrikt kavalleri, dels för att kunna understödja våra rivilliga kårer, dels för att försvarligt sköta förpoattjensten mot våra öfverlägsna motståndare. Jag finner detta helt naturligt. Visserligen bibehålla alla andra stater det rytteri de hafva, men vi veta bättre hvad vår frid tillhör. Ett nytt krig, 4 kvilket båda Pparterna hafva snabbskjutande gevär, kommer otvifvelaktigt att förarleda en ytterligare nedPsättning al kavalleriets mimmerär?, Se der ett axiom, som ingen får bestrida, helst om man vill lysa med en liten besparing, aeojäigen dessutom är litet nyliberab och vill blifva af med en besvärlig gaärnisonstrupp. Således, utan att afvakta det der blifvande kriget, som skall afgöra saken, stryka vi helt simpelt ut våra båda bästa regermenten. I värsta fall kunna vi sedan låta ett atsutet rusthållsrogemente åter sitta upp. Om 15 å 20 år, eller när trupp och befäl der blifvit omsatte, blir detta ett dugtigt rytteri. Hr —n— fordrar att jag skall gilla detta mex hänsyn till en lämplig fördelning af ?de stora summor elt litet och fattigt folk med ?svelt och möda måste anskaffa för silt försvar?. Ne hr -—a—, detta kommer jag, med Guds hjelp, aldrig att göra. Just derföre att jag är stolt att tillhöra detta lilla fattiga folk, just derföre att jag så högt älskar detta land.