Aftonbladet – 1 juni 1869, sida 2

De kommo nu in i den unge fiskarens sängkammare, hvilken var fullkomligt lika nätt och treflig som postkontoret och förmaket dernere, ehuru det var ett mycket litet um med gtt snedt fönster; : Här slog kaptenen sig ned bredvid sängen och betraktade en hiskelig karrikatyr som prydde väggen och som skulle föreställa Kitty — ett mästerverk utfört af någon kringvan: drande målare, hvilket kaptenen emellertid hemligen beundrade, alldenstund han endast studerat porträtter på förstätven å skeppen — samt nickade åt den unge mannen att taga plats i rörstolen på andra sidan om det lilla runda bordet. Derefter stack kaptenen handen i sin djupa bröstficka och framtog derur en fyrkantig öfverspunnen flaska, icke? on stor flaska, men cy sådan soni alltid finnes i den vanliga apotekslådan på ett skepp. Han satte flaskan på bordet utan att släppa den och började sin berättelse. På min Senaste hemresa, sade kaptenen, ;från hvilken jag just nu anländt hit, hade jag så svårt väder vid Kap Horn, att jag sällan sett något dylikt, äfven der. Jag har farit förbi den udden ganska ofta, och ja tror att get var först der som jag mötte en riktig storm, den som blåste bort djefvulens horn och svans och som förorsakade att hornen blefvo arbetade till tandpetare åt uppsynivgsmännen öfver plantagerna i mitt hemland, hvilka ni kan se (om ni far syd eller vesterat långt rog), ännu petande sina tänder med dem, under det ait slafpiskorna, vjorda af svansen, svänga i vild fart. På min sista resa från Sydamerika till Liverpool, säger jag er, min vän, att det blåste, blåste förtvifladt. Jag blef inte blåst rent upp i skyn, ehuru jag väntade mig det, men jag blåste alldeles ur Kursrek och när det slutligen blef lugat igen blef det alldeles döds