Aftonbladet – 27 maj 1869, sida 3

Det var rätt, biföll fru Tempelman, er sådan der liten uppmärksamhet smickra: henne alltid. Jag förde henne också direkte in i förmaket,, sade fru Wrattson leende vid tanker på sin diplomatiska förmåga, och släppte enne inte förrän hon satt i soffan. Jag skäms ögonen ur mig, sade hon, här sitter jag ju alldeles som borgmästarinnan sjelf! Nej, inte tar jag töre frun! Åh, herre Gud, skall jag ändå!, Så här hade hon kunnat hållit på en timma, men då framkastade jag: När jag var hos din husbonde i dag på morgonen var han så klen att han inte orkade tala något och ville på inga vilkor jag skulle komma igen senare på dagen, fast jag tillbjöd det. Han måste ha blifvit betydligt bättre eftersom han nu tänker på att ställa till kalas. Ja, så väl att hans sjukdom gått hastigt öfver!, Sjukdom! ja, det är så! — Kathrina ser så underlig ut? — Ja, en må väll — Hvad i Herrans namn är det? — Jag tror det är verldens sista tid! — Se här en påtår,, sade jag, Katrina, nej, tag småbröd nu också, hon slipper inte undan att smaka på mina pepparkakor, fast de visst inte äro så rara som hennes egna. Jag säger det jag menar och Katriva skall ändtligen ge mig en beskrifning på dem. Ja ja, nog hade hon rätt det är en upp och nedpåvänd verld! — Ja, åtminstone trodde jag mig aldrig få upplefva hvad jag nu gjort. — Ah, det är väl inte :så märkvärdigt hellre — Inte? Ja, om jag talade om det för frun, så skulle hon inte så der skaka på hufvudet. Frun skulle bli lika storögd som jag blef, då... ja, det är detsamma, nog kan jag tiga alltid. Det var ett makalöst kaffel — Kära Katrina, inte tviflar jag på hennes ord; men jag tycker hvar dag har sin jempa lunk och på