Aftonbladet – 27 maj 1869, sida 2

— Olof Strandbergs recett behöfver inga rekommendationer. Den stämma, som, underbar genom sin förening af tjusande friskhet och rörande innerlighet, varit likasom enkom danad för att den nordiska sången ändtligen en gång skulle få fritt och otvunget andas ut ur ett menniskobröst och med all sin egendomliga skönhet tala ett hjertas manliga, öppna och rena språk till tusende hjertan — den stämman kan icke vara förgäten, Och enhvar, som bevarat den i tacksam hågkomst, måste älska den, och kalla de tillfällen, då den ännu någon gång låter sig förnimmas, högtider för stunden likasom för erjnringen. Vi vilja här blott påpeka den särskilda förbiadelse, hvari allmänheten stannade hos den frejdade sångaren derför att han till ämne valt Mchuls Josef, och sålunda på samma gång han för en afton återskänkte sig åt scenen i repertoiren ånyo infört en bland den musikaliska konstens ädlaste skapelser, som eljest måhända ytterligare några år kunde ha blifvit ur densamma utesluten. Väl är den röst, som nu, kanske för sista gången från scenen, skall trambära dessa odödliga musikskatter ej mer densamma som den varit i tiden, men hjertat deri, poesien, timbren — öfver dem hafva ej åren haft någon makt och det är dem vi alla glädja oss åt att ännu en gång få känna igen och egna vår beundran.