— ——..—Ånn-— 0! Ft del ömsesidiga artigheter., -— och fru Dubb lät se ett litet leende, aJa ja, det är så, sade herr Spindler, som nu satt i-ett tjockt rökmoln. Du berömde doktorn för mycket,. sade fru Dubb vid hemgåendet; såg du inte huru allvarlig herr Spindler sedermera blef; jag känner menniskohjertat: han har anlag för svartsjukan. cJaså, Strenger är då verkligen betagen i den der fröken Frick! Det var väl du först vände honom rygenn: e Ja visst Fatima blickade tankspridd omkring sig. oNej, en så vacker hatt fru Swartz har på sig... jag skall låta montera en dylik i blått åt mig. Den skall klä dig, sade hennes mor, med ett litet dröjande ögonkast på sin unga dotters bleka ansigte. Vid samma tid som detta samtal egde rum steg doktor Strenger in i ett stort, ljust rum. Solensken vänligt och lyste på de hvita kyrkomurarne gent öfver och spelade som ett gyllene nät mellan de vilda, hoptrasslade grenarne i en liten trädgårdstäppa, som öl vakt utanför den flacka, sandiga kyrkogården, fjärilar ströfvade mellan några vilda blommor på en grafkulle och genom det öppr fönstret surrade flugorna in, svängde ett par gånger om och flögo så åter ut. I Här är friskt och skönt, sade den unge läkaren och kastade en bick ut genom fönI stret, då han gick fram till en soffa, derifrån en smärt, ljusklädd flicka då reste sige Nej, sitt för all del stilla, fröken Frick! Huru är det i dag? Bra, sade hon och lutade sig åter mot soffhörnet, samt stödde hutvudet i ena handen, medan läkaren fattade den andra. (Farts.) ee