Aftonbladet – 26 maj 1869, sida 3

SJ GVIJMID es al An 10 kap. strafflagen, men mins ej om den 13 af lt samma kap. blifvit uppläst, samt derefter öfverls lemnat åt militären, sedan densamma på hans tillg sägelse laddat skarpt, att skingra folket, och kunde u ej uppgifva, att folket då begått något våld eller Ih på hvad sätt det ådagalagt afsigt att med föreja nadt våld sätta sig upp mot myndigheterna. Han vidgick, att Anders Andersson och Siln begärt anstånd för att med godo skingra folket, men han trodde ej, att sådant anstånd skulle hafva medfört Asyftad verkan. Af denna anledning och enär ett tunnband skulle kafya inkastats på högvaktsgårdeti, hade han föranledts att anlita militär och att öfverlemia At löjtnanten Schönning såsom kommenderingsbefälhafvare att taga hand om befälet och att med vapen skingra folket. Löjtnant Schönning, vid ransakningen närvarande; förmälde, att han då gevast nedryckt mot satan Hed truppen, som der formerade linie. Nedryckandet hade ej skett i eptångmarsch elier med fälld bajonett. Hr Schönning uppgaf, att han gif: vit order att, ifall skjutning skulle ifrågakomma, till en hörjan ej tägä slgte å kroppens ädlare delar och att använda bajonetten blott såsom hot. Underlöjtnanten Tengzelius, som nu icke var vid ransakningeii tillstädes, hade hr Schönnin; endäst meddelät den order att skingra massan. gatan nedkommen hade Tengzelius med sin afdelning ryckt söderut, men deremot hade Sehönnitg sjel med sin trupp, 20 mäli, i början ej gjort någon rörelse, utan stått stilla. Då bajonett fälldes hade mässan ej vikit undan. Han hade då med truppen sakta framtågat, och folket åtlydde då befallninen att skingra sig och gaf sig undan; ingen hade ervid, veterligen sårats. Härunder hade ettskott brunnit af och straxt derefter 7 a 8 andrä. Om det första skottet kom från truppen vet hr Schönning ej, men han tror att så varit fallet. Ingen befallbing att skjuta hade emellertid blifvit meddelad, och när skjutningen började förbjöd hr Schönning dess fortsättande och åtlyddes. Han hade med truppen gått fram och åter, och folket II hade derunder visat sig på det hela taget fredligt; ( dock ett tunnband skall hafva kastats efter truppeii af eh person, som sedan sprang undan. EnlI I 1 1 vw mA OA större folkmassa hade befinnit sig å Igglunds gård, men något stoj hade derstädes ej förekommit. Hr Schönning sjelf hade tillsagt flera personer om skingring och af dem åtlydts. I afvaktan på vidare oroligheter förbjöds truppen att gå i qvarter. 3 I Hr Winter uppgaf, på fråga, att Sildn ytterli: göre bödt om en gard anstånd till hopens aflägsnaade, men att lir Winter derå svarat att sådant bort kunna ske förut. Det hade nemligen förefallit Winter som om Sillen velat ingripa i hans makt, och då ban ej trodde Siln om godt, ansåg honom uppretad och fruktade öfverilningar, bade han gifvjt befallning om hans gripande och införande 1 vakteil, hvilket ock skett: Hr Winter förmälde vidare att ban, häpen. öfrer första skottet, som har hört, stående mellan grinden.och vägen, skyndat förbi venstra flygeln, från vakten räknadt; för att afstyra skjutning, då ham erhållit ett häftigt slag af en knuten hand, så att han rågJat framåt och kommit framom truppen samt på torget aflossat fyra skott i olika riktnibgar, men utan sigte på viss person, ur en revolver med sex pipor, laddade Herå dagar förat af annan person med 5 hagel i hvart skott och ingen kula. -Hr Winter medgaf att han nu var het, och trott att massan skulle rusa på honom. Att den verkligen så gjört, kunde emellertid hr Winter ej uppgifva men säger att folket ej vek undan. Han medgat att han slagit omkring sig med revolvert till höger och venster och att slagen i allmänhet träffat iufvudena. Hvilka personer som träffats, uppgaf hr Winter ej; med undantag af Pehr Andersson i Solgestad, krilken hab sade sig förut hafva iakttagit såsom förande oljud uppe vid grinden och som nu ej åtlydde tillsägelsen att gå sin väg: Hr Winter bade tilldelat denne slag i hufvudet, fen vet ej huru många. kHoparne skingrades nu smår ningom, och skriket afstannade på torget, Her an: detta tilldragit sig. Deremot hade från andrå håll pväsende försports: , Hr Winter hade nu dragit norrut med två soldater, som detvid utdelat kolt: stötar för att dels å Jon Jonssons enkas gård, dels å gatan rödja väg bland mindre folkhopar, hvilka dock, enligt hvad hr Winter på fråga uppger, ej skreko eller begilgt ovrädningar, men som stodo stilla. Hvilka personer häl vid träffats, Yet ej hr Winter; en hade emellertid fått en kolfstöt på örat. I sistnämde gård hade jomtlänningar sitt hemvist och desse hade sedermera tillsagts att såsom kännemärke sätta hvita lappar i mössan. Hr Winter medgaf att han, kommen norrut vid afvägen utanför marknadsplatsen, tillsagt de medföljande soldaterna att afskjuta sina skott, dock endast i luften. På fråga af kanslersombudet om kronofogden; såsom angifvet blifvit, första dagen ingålt i ett rum uti lir Tgslunds gård och derstäs des utvisat äldre personer som varit utan allt dvär sende församlade, samt att han tredje dagen med tvenne soldater inträngt uti ett i Jon Jönssons enkas gård beläget inre Tum, der Erik Ersson i Boda varit på begäran inne hos gårdens, under det utanföte pässerande nmnppträdet uppskrämda qvinnopersonal som dit tagit sin tillflykt samt om han derifrån utvisat de innevarande; förklarade hr Winter att orsaken till dessa åtgärder, dem han vidgick, varit fruktan att bränvinsatskänkning vid tillfällena egt rum. Tillfrågad vidare om han första dagen tillsagt I några få tysta personer, som stått tillsammans å torget; trenne gånger i konungens namn att skingra sig med uttrycklig hotelse att eljest skjuta skarpt, I vidgick kronbfogåsn att sådan tilllägelse skett, -Imen sade sig ej minnas ofii desså stojat eler ho Itat eller om han sjelfähotat med skarp skjuthing Slutligen medgaf på fråga kronofogden, att han I kommenderat den skjutning som egt rum straxt norr om byn vid afvägen, der åtskilliga personer förmärkts springande och flyen de utåt tägterna, men påstod, att skotten, åtmins tene det ena, afskötos i lutten. agg st Sedan hr Winter afgifvit dessa förklaringar? fingo de, som anmält sig såsom målsegande emot honom, hvar efter annan framträda, dervid de såsom sitt rättegångsbiträde anmälde hr hofrättsnotarien O. Stauff, hvilken var vid ransakningen närvarande och åtog sig detta uppdrag. . Målsegandenas berättelser öfverensstämde i det häfvudkakliga med hvad de i angifrelseskriften andragit, vi skola derföre här ehdast anteckna hvad af deras nu afgifna berättelser kah ähdrå eller förfullständiga avgifvelseskriften. Följande personer, hvilka ej sjelfva till skriftens författare inberättat förloppet vid våldet, i afseende hvarå denne fördenskull antingen icke intagit någöt om förloppet i skriften eller ock grunat sina uppgifter På Vid tillfället närvarande vitt nens utsago, berättade nu: Anders Jonsson i Norrvdga, en ålderstigen mät, nästan alldeles döf, förmälde att han kommit från Igglunds öfver torget, stadd på hemväg. På tor: get hade han gett kronofogden och något men ej mycket folk. Kommen fnidt för högvaktsgårder å torget, hade han af kronofogden fått ett slag så att han förlorade sansen och ej vet om har I föll eller ej eller hvad vidare tilldrog sig. I följe it jaf sin döthet kunde han ej säga om kronofogder r I tillsagt honom att gå eller ej. Sand RO EEE PEN EE VERSA SEEDA Ef mors prat; och blickade ut i sommarskym Oc I ingen 5 rr -—— OO -—B (Rek a Tag må undra när haj