Aftonbladet – 26 maj 1869, sida 2

— Signora Sorandi mottog igår, under in afskedskonsert å Mindre teatern, af en fåtalig, men vald och synnerligen animerad, oublik i blommör öch entusiastiskt bifall de ifligaste tacksamhetsbetygelser för angenäma konstnjutningar, som stunden skänkte och säsongen inneburit, Konsertgifvarinnans prostatii vär visserligen ej särdeles rikhaltigt till sitt innehåll, och, då hennes vackra talang är af utpreglad dramatisk riktning, kunde len öv, då man nödgades försaka den uttrycksfulla miitik och lifliga aktion, som hon så väl förstår att med såtiget sommansmälta till en i sin genre hel och harmonisk konstföreteelse, ej göra sig gällande med den resursrikedom;, som den från scenen uppenbarat. I de solonummer af omvexlande karakter och intresse; som hon för tillfället valt till ämnen, en aria tr Semiramide,, en kavatina ur don. Pasquale, Alfred Schöns vackra romans och den liffulla Arditi-vaisen, gjorde emellertid den intagande apparitionen i förening med uttrycksfullt föredrag och ej ringa konstfärdighet ett intryck, som fullt motsvarade audito-; riets förväntningar; och de tre duetterna, den första af Campana, c ÖMiga af Donizetti, lände såväl konsertgifvarinnan, henned biträden, hrr Ambrosi, Arlberg och Weiss; uu mycken berömmelse. Hr Ambrosis stämma och föredrag hafva vi sällan hört göra sig så fördelaktigt gällande som här var förhållandet. I de svenska folkvisor, med hvilka signoran afslutade konserten, gåfvo såväl ordens uttal som uppfattningen af och hängifvenheten åt den egendomliga stämningen de vackraste vittnesbörd om hennes artistiska begåfning, likasom dessa prestationer inbragte den omtyckta sångerskan i trenne framropningar en särskildt riklig skörd af publikens hyllning, hvilken hon under denna speltermin så ofta och, såsom vi hoppas, under en kommande skall få tillfälle att ytterligare förvärfva.