Aftonbladet – 25 maj 1869, sida 3

råda hr —g, att härnäst söka sakkännedom innan han söker sak. Två bland Stockholm mest framstående kännare af bildande konst sjelfva utmärkta artister, har genmälaren hör intyga, det hr Janssons prestationer i De förtrollade katten tyckts dem ej blott sär deles lofvande, utan verkligen talangfullt ut förda. Hr Jansson har ju också i åratal va rit i åtnjutande af Ahlgrenssons ledning oci efterdöme. : Hr —g angriper teaterdirektionen derför att den ej beviljat rörligt golf för andra aktens trolleriscen. I detta moment är emellertid den komiska effekten måhända like vigtig som den illusoriska, öch fråga är huruvida det rörliga golfvet ej snarare skulle ha förringat än befrämjat den förra. Det skulle för öfrigt ensamt för sig ha kostat etttuser riksdaler, och om direktionen fann den summan väl dryg, så behöfver ju hr —Zg ej taga detta så illa. Såväl kompositören som författaren kunna i sådant afseende tjena honom till mönster, då de begge uttalat sin fägnad öfver styckets uppsättning. Men dem ställer väl den ojemförlige hr —g i nivå med en teaterpublik sådan som Stockholmsp. Det finnes icke så få personer, hvilka ständigt gå och stoltsera i frack, men af den anledningen att de ej hafva någon bonjour. Vid dem skulle man vilja likna vissa klåfingriga och sjelfförgudande kritikaster, hvilka, i saknad af befogenhetens och välviljans enkla hvardagsdrägt, svepa in och drapera sig i kärlek till konsten, estetisk nitälskan och hvad det allt är för tyg, för att ändock på något sätt få fram sin oemotståndliga vilja att uppträda, samt göra sig till busar för den allmänhet, hvaraf de eljest skulle vara obemärkta medlemmar, för recensenterne, som nog törhända skulle kunna sköta sitt värf dem förutan, samt för en hop andra män med redlig håg och flitig sträfvan, men hvilka blott alltför innerligt glädja sig åt hvarje framsteg, hvarje uppmuntran, för att det ej skulle göra de der skenlejonen ondt I själen. Naturligtvis är det idel skönhetssinne, idel konstnit, som varit orsaken till hr —gs uppträdande! Tänk om han fått styra och ställa med uppsättningen af Katten — då hade man fått se på helt annat. Han skulle helt visst låtit det smidiga djuret blifva blondine, orunette eller cendree, alltefter rollbesättnin-sens ombyten i Katharinas parti; han skulle va gifvit Alisons hår den färg, som behagade onom, ej den, hon ville ha; han skulle som en Hercules ha skött om det stall, hvars besitting af två portar är honom en gåta; ingen ara med kostymförvandlingarne, ty på kropen skulle de ha försiggått, och hr —g, som og har studerat modejournalerna från den yllne tiden, — då händelsen här, som beant, anses passera — han skulle nog ha kyddat den tidens hofskrädderiverk för varje slags sammanblandning med drägter rån andra tidskiften. Hans lappverk skulle tminstone ej hafva blifvit förfuskadt. — len tyvärr har hr —g visst icke fått någon efattning vid k. Stora teatern. Det är just det som är olyckan!