Aftonbladet – 25 maj 1869, sida 3

Den sceniska uppsättningen af Förtrollade katten?. I den från flera håll yttrade belåtenheten med k. operans sätt att sceniskt representera Ivar Hallströms nya tondrama, har en insändare i torsdagens Aftonblad mängt ett skärande missljud. K. teaterdirektionen har han tagit i sträng upptuktelse, dekorationsmålare, maskinist och kostymordonnatör likaledes. Recensenterne har han frågat huruvida deras omdömesförmåga med katten krupit ned i den förtrollade stolen eller om den flugit bort i den så kallade vandrande skogen. Operans uppsättning har han kallat ett förfoskadt lappverk samt ett kaos af misstag. Sig sjelf har han kallat —g och presenterat såsom varande en person med mångårig verksamhet vid teatern. Teatervanan tyckes ej hafva befriat hr —gs konstsinne från en viss blödighet, då han gång på gång kan yttra sin fasa deröfver att katten i operans första akt är gulröd och ej har samma hårfärg som Katharinas framställariona; deremot tyckes den hafva betänkligt förslappat hans förmåga att njuta af musik och poesi, då meddelandet af beggedera. ej kunnat afhålla honom från att fästa sin uppmärksamhet vid något så intigt som nyssnämnda färgkonflikt. Hr —g medgifver säkerligen otvunget att en få kan tänkas mäktig att förtrolla en katt till qvinna, men att hon skulle kunna skänka samma qvinna en soffa att hvila på i stället för en trästol — så mycken humanitet kan han ej tilltro henne. Och att sådant nu dertill sker i en bondstuga, är en lyx, som väcker hans sublima vrede. Hr —g har tröttnat på att vidare se huru man låter kostymerna dragas ved genom en lucka i golfvet och fordrar nu att förvandlingarne skola verkställas på kroppen. Der så ske kan — tillägger han ädelmodigt — och att så kan ske i hvardagliga fall, det vet litet hvar af egen erfarenhet. Men huruvida något sådant tillfälle här varit för handen lemnar hr —g osagdt. Hvad hans långvariga verksamhet vid teatern i detta hänseende låtit honom erfara torde han, der så ske kan, upplysningsvis meddela. Hr —g har måhända när allt kommer omkring helt enkelt varit mångårig hårfrisör vid någon teater, ty hår och peruker äro onekligen hans favoritämne. Äfven Alisons chevelure bekymrar honom och han påstår att man Ppåtrugat fru Strandberg detta röda hår, som är ett minne från Riddar Blåskägg. Genmälaren vet att fru Strandberg begärt och enständigt vidhållit sin önskan att just få anbringa detta hår. Att tala sanning — hr —g — är hvars mans skyldighet, men kan man i detta hänseende tala om gradationer, så nog tillhör denna pligt specielt den som yttrar sig offentligen och allra mest ovilkorigen den, hvars offentliga yttrande är ett skonningslöst anfall. Hr —2g är synnerligen bister mot dekorationsmålaren och harmas deröfver, att man lifligt uppmuntrat en gryende talang, alldeles som om detta skulle indeburit någon minpskning i den genialiske och konsnärligt mognade mästarens anseende. Han råder recensenterne, att härnäst, innan de yttra sig om en teaterdekoration, fråga efter hos någon artist, huru han tycker (för att sedan tala om hyad han sagt?). Mån kunde frestas att