Aftonbladet – 24 maj 1869, sida 3

— Frågan om dödsstraffets afskäffånde. Norska storthingets justitiettskott nr 2 har afgifvit sitt betänkande öfver statss revisorå Johnsens motion om dödsstraffets afskaffande. Deri föreslås, att motionen och betänkandet skola insändas till regeringen, med begäran, att hon måtte taga i öfvervägande, Huruvida ativätidatidet af dödsstraff, så sötn detta hu är stadgadt i den borgerliga strafflagstiftningen, dels kan bortfalla, dels kan inskränkas, samt om afrättningar hädanefter böra försiggå offentligt, samt för nästa stortbing framlägga förslag till föräns drade lagstadgor häröm. Utskottet förklarar det vara sin uppfattning, att dödsstraffets upphäfvande genast nu icke kan tillstyrkas. På somma gång utskottet hyser den öfvertygelsen, att den norska strafflagen har gjort ett vidsträckt bruk af denna straffart, fioner det sig dock böra medverka till densammas inskränkning, och det antager, att iman bör gå den i sådana sakef, der omfattande undersökninvgar och rådplägningar erfordras, vanliga vägen, nemligen att inlemna saken till regeringen med begäran att företaga en revision af lagstiftningen, för såvidt den medför användandet af dödsstraff. Utskottet är förvissadt, att om en sådan revision företages, skall första gradens straffarbete kunha såsom alternativt straff ställas, vid sidan af nu gällande lagbud om lifsstraff såsom det enda straff, som får ådömas. Men man kan, yttrar utskottet, icke stanba härvid. Det skule bli ett ofullständigt och otillfredsställande uttryck för tidsålderns mildhet och kultur, om lifsstraff bibehölles såsom alternativ för alla de brott, för hvilka det nu är stadgadt såsom enda straff. Man behöfver i detta afseende blott åpeka de fera tilltällen, då lifsstraff kan idömas, här den, som är förfallen till straffarbete på lifstid, begår nytt brott, för hvilket detta straff är stadgadt. Utskottet antager, att lifsstraff till och med såsom alternativ bör försvinna i de flesta fall. Dess åsigt är, att lifsstraffet bör ställas såsom alternativ vid sidan af lifstids straffarbete för mord, för Jandsförräderi, såvida brottet är att betraktasåsom hufvudverksamhet, för dråp å fångvaktare af fånge och kanske för förorsakande af förlust af lif genom mordbrand och störande af jernvägars säkerhet. Åsigterna skola möjligen, säger utskottet, i fall sederna fortfara att tilltaga i mildhet och icke något fasaväckande brott, isynnerhet gröfre mord, skulle förekomma, forma sig derhän, att lifsstreff anses alltmer onödigt. Om straffet uppställes på det i det föregående anförda sätt med val mellan lifsstraff och straffarbete, skall det för en sådan framåtskridande åsigt bli tillfälle att inlägga dess opinion i tillämpningen ef här åsyftade lagbud. Under de förutsatta omständigheterna skall alternativt lifsstraff bli alltmer och mer försvinnande, så att en sålunda ivrättad strafflag skall bli tillfredsställande för hvarje berättigadt afseende på humanitet, om detta icke går så långt som att bestrida rättmätigheten af sjelfva dödsstraffets tillvaro. I afseende på detta sista yttrande reservera sig några af utskottets medlemmar, emedan de antaga, att den slutliga lösningen af frågan måste bli dödsstraffets fullkomliga afskaffande; de ansluta sig likväl till betänkandet, emedan de fiona, att saken måste närmare granskas och icke för närvarande kan anses mogen till afgörande.