Aftonbladet – 22 maj 1869, sida 3

Krönika. Häromdagen gick jag i Kungsträdgården förbi den långa rad af soffor och bord, som herr Blanch ställt ut för cafegäster, som älska att njuta en kopp kaffe och ett glas punsch i fria luften! På en af sofforna satt en bekant, med bordet tomt framför sig Han såg upp etad ut och då han fick se mig sprang han upp och utropade: aDu, som är krönikeskrifvare, kan gerna komma . fram med ett klagomål öfver den dåliga uppassningenn. Ett stycke längre fram träffade jag en artist, som tog de nyanlagda gräsplanerna i betraktande. Han såg misnöjd ut och sade: cHerrn, som skrifver en krönika, borde anmärka att gräsvallarne skulle taga sig mycket bättre ut om de voro upphöjda en hal aln öfver sandgångarnen. Hunnen till Nybron mötte jag ett fruntimmer, som med stor möda sökte bana sig fram genom den moderna sandöken, som utbreder sin nästan bottenlösa slätt mellan f. d. bron och kajen. Då jag helsat på henne var hennes första ord: Ni, min herre, borde i krönikan lexa upp vederbörande, som lemna en allmän plats i ett så miserabelt skick. En stund senare satt jag på en ångslup, som passerade under Skeppsholmsbron. När skorstenen fälldes vände sig en bekant till mig och sade: cAndtligen har man kommit underfund med att en skorsten bör fällas bakåt, ty om den då skulle glömmas, så fälles den af bron, utan att brytas ned. Men på de gamla sluparne finnes det systemet qvar att skorstenarne fällas framåt, och häromdagen såg jag ett olyckstillbud då en passagerare höll på vid en ångslups passage under jernvägsbron öfver Norrström att bli ihjälslagen af en nedryckt skorsten. Det vore nagot för er att skrifva om i krönikan. Kommen ut på Djurgårdsteatern träffade jag samman med flera bekanta, och alla hade de något som de tyckte skulle passa för krönikan.