Aftonbladet – 22 maj 1869, sida 3

tig oende, helst nde förbli obeveklig äfven vid guthihans tillärnad bortfång. I rent tekniskt afseende lemnar stycket mest öfrigt att önska och kan ej på långt när jemföras med sin närmaste föregångare. Ett drama om två akter smed flere ärs mellanrum itiellah båda är redan misstänkt för en ej fullt konstenlig anläggning; och så vanligt än detta fel är, förblir det icke dess mindre ett fel mot dramats grundlag, handlinnens organiska enhöt. mitt detta hufvudfel försvinta de andrå, som man kunde anmärka, t. ex. den omåttligt långa dialogen i första akten, de något hopade effektscenerna l mot slutet af den andra o. s. v. En beskyllbiog, möt hvilken vi Atbr skille villa försvara förfättaribhan, är den, att hon efterliknat Björnson. Säkerligen beror detta pastående på en oredig känsla deraf, att stycket i allt hufvudsakligt hvilar på. folklig grunda och inan har hö en gang fatt 1 sitt ulvöäd, att hvad som ej är bildadt efter franska mönster, det skall vara Björnstjerne hos oss, der ingen får Iof att vara sig sjelf, Vi vilja visst icke bestrida, att förfättafinnan läst och studerat denne; ten deremöt änse vi bestämdt afgjordt, att såväl Handling sb karakterer i hennes stycke icks blott icke i någon vigtigåre mån kunna återfinnas hos den borske författaren, utan tvärtom i åtskilliga hufvudpunkter strida mot dennes hela åskådning och maner. Att efter en så vackör debut önska författarinnan välkommen åter, är en pligt, som vi ingalunda skulle vilja försumma. Fr Br AN Utförandet af Fröken Elisabeth bar på det hela varit en af Dramatiska föaterns vVäckraste företeelser, öch det vill således säga ganska mycket. Den fläkt af-svensk folklighet som genomgår stycket har synbarligen lifvat de framställande, och härigenom ha de i betydlig mån bidragit att skingra den fördomen, att vår förnämsta Scen ej skulle förmå ge ett på en gång konstnärligt och troget uttryck ät vårt eget lif, likaväl som åt det franska. Fri IHwassers Blisabeth har allmänt erkänts söm en af hennes förnämsta skapelser; och vi tillstå, att vi sällan hos henne sett studierna så uppgå i konst som här. Vi mena naturligtvis förstaaktens Elisabeth; ty i den senare, med sin högst otacksamma och svårlösta uppgift, har skådespelerskan ej något egentligt tillfälle att utmärka sig, om ej möjligtvis i sista scenen; som också ges med mycken värme. Fru Almlöfsbondgumma, på hvilken viredan efter första föreställningen fäste allmänhetens uppmärksamhet, har ytterligare bidragit att staåga denna konstnärinnas anseende som en bland våra förnämsta karaktersframställare, Särskildt erkännande förtjenar hennes måtta i atidra aktens scener, framförallt det lagoii af känsla hon förstår att inlägga i den stora monologen med sin något sentimentala anstrykaktat Hr Elmlun S komminister är äfven en fas DBSVÄTA roreteelse; hans sans och man-s säkerhet förtjena lika loford, äfven om han ej, emot författarinnans plan, förmår djupare intressera oss för figuren. Grefven och grefvinnan ha ett par ypperliga representanter i hr N. W. Almlöf och fröken Bock. Åt mise-en-åcene ha vi redan förut egnat vårt bifall. Mindre teaterns sista vigtigare företeelse var Sardous Seraphine, hvilket stycke, efter åtskilligt parlamenterande med censuren, gick öfver tiljorna på Gymnase i November förlidet år och ännu bibehåller sig der. Då det hos oss redan är nedlagdt, kan en utförligare analys ej vara särdeles gifvande i pråktiskt hänseende... Emellertid är säkert, att Serahine till ansatsen är det djerfvaste och mest betydelsefulla Sardou hittills frambragt, en ur sjelfva lifvet gripen sedekomedi, som gisslar ett af hela vår samtids mest olycksbringande lyten, den fromlande skenhelighetens örsök att göra sig gällande inom familjen och samhället. Stycket eger således sin fullkomliga å propos äfven hos oss, der la devote och kyrkoföreståndaren Chapelard ingalunda sakna temligen trogna motstycken. Till författarens vanliga svaghet hör åter, att handlingen småningom sjunker från sin höjd i första akten till att bli en vanlig melodram, och dertill en som ej saknar många sårbara ställen, ehuru delvis också af spännande kraft och styrka i karaktersteckningen. Seraphine innesluter dessutom en karakter, Yvonne, som tillhör de finaste och älskligaste skapelser, den nyaste franska dramatiken kan uppvisa. I alla händelser bör styckets upptagande hos oss räknas som en af den nu upphörda scenens större förtjenster, helst dess återgifvande i allo hedrade densamma. Utan tvifvel tilldrog sig fröken C. Rylander som Yvonne mesta uppmärksamhet, då dertill denna figur låg särdeles väl för hennes begåfning. Åfven hr Ahlström som Robert hade en roll, som passade honom, och hvari han rörde sig ledigt och varmt. Fru Pousette som Seraphine kunde endast delvis fylla den ofantligt fordrande uppgiften, men var emellertid på flera ställen ganska utmärkt; och hr Pousette som Montignac hade äfven moment af mycken förtjenst samt uppbar figuren med kraft och manlighet. Bifigurerna sköttes ej heller illa; vi påpeka särskildt hr Boströms Chapelard, hr Lichtenbergs Rosanges och hr Otterströms Sulpice. Denna scen slöt i förgår sina föreställningar med Henri Murgers älskliga lilla stycke Gubbens födelsedag, redan förut välbekant från denna scen, samt Jolins Min hustru vill ha roligt, samma komedi, hvarmed teatern under den nu tilländalupna spelåret invigdes. Fröken Clara Rylander, som öfvertagit Leonoras roll, hade här förnyadt tillfälle att ådagalägga sin ovanliga begåfning för ingenuefacket, bland hvars bästa och friskaste representanter hon redan nuw kan räknas; och hr Pettersson som Figge Kullner hade hu som förut skrattarne på sin sida genom sin trefliga komik. Äfven öfriga medspelande medverkade förtjenstfullt, och Wp repade bifallsyttringar och inropningar tillkännagfvo den talrika publikens belåtenhet. Denna scen, hvars framtida bestämmelse ännu är oafgjord, har sedan i höstas utvecklat en verksamhet, som öfverhufvudtaget förtjenar erkännande, äfven om man icke kan undgå att finna, det denna verksamhet varit Pan musnlat onlttrad Äfaonncenm att föratarnat