Aftonbladet – 21 maj 1869, sida 3

nemligen nationalgardet ej längre sjelft sina offii cerare, utan dessa tillsättas af regeringen) och gaf oI det såsom sådan en redan något ålderstigen löjt, nant vid en annan bataljon, en juvelerare vid namn Charpentier. Kompaniet var missnöjdt med ut:nämningen dels derföre att den nye kompanichefen il var för gammal, dels emedan man betraktade det 1 såsom en skymf att han icke utsågs bland komt paniets egna medlemmar. Man uppsatte en pe, jtition om att general Mellinet skulle utnämna Å kapten inom kompaniet och skref till den nye kaptenen, att man icke skulle erkänna honom som t befälhafvare. Af de 120 man, af hvilka kompaVlniet består, undertecknade 86 de båda skrifvelserna. Generalen fäste icke ringaste afseende på i petitionen, och Charpentier förklarade, att han var ; deras kapten och skulle föra befälet öfver dem j mot deras vilja. Den 1 dennes höll kompaniet ett möte, på hvilket beslöts att icke erkänna kapfitenen. Den 3 dennes var kompaniet kalladt till I Börstorget klockan tre qvart till åtta på morgo-I nen, då den nye kaptenen skulle presenteras. I de 120 infunno sig dock endast ungefär 60 man. Sedan de blifvit uppställda, framträdde den kapten, com för tillfället förde kompaniet, med den I nye kaptenen och presenterade honom för komI paniet med den vanliga frågan: Erkänner komi poniet sin nye kapten? Vid dessa ord gjorde I kompaniet för fot gevär, aftog bajonetterna och lupplöste sig. Endast löjtnanten, två korporaler Joch åtta nationalgardister gjorde sin skyldighet. Dessa aftågade nu till Place de la Concorde, hvarJifrån hela bataljonen skulle begifva sig till EsplaI nade des Invalides, emedan general Mellinet der J skulle hålla revy med en del af nationalgardet. Men som generalen hade sjuknat om natten, skicT kades adjutanter åt alla håll med kontraorder; endast den på Place de la Concorde samlade ba-taljonen, till hvilken ifrågavarande kompani hörde, tågade till Champs Elystes, der man först fick veta att revyen var inställd. Nytt missnöje! En nationalgardist ropade: Man kunde ha underrättat oss härom förut och icke låtit oss göra onödiga marscher.. Öfverstelöjtnanten blef ond och yttrade några sväsiga ord, hvilket föranledde allmänt knot, hvari äfven åskådarne deltogo. Några upproriska yttranden fälldes äfven. Såsom nämndes, är förbittringen ganska stor i bankqvarteret. Hvad följden skall bli vet man ej ännu så noga, men tror att myndigheterna skola draga saken inför korrektionsdomstolen. , — Djurgårdsbrunn, som räknar sina anor från 1500-talet och mer allmänt började begagnas i slutet af 1600-talet, har såsom helsokälla varit under loppet af många år anlitad af hufvudstadens förnämsta kretsar. Der fanns i den gamla tiden Djurgårdsbrunns-Rätt, inför hvilken klagomål anfördes, dervid en Fiskal-Lieutenant fungede såsom åklagare, och då vi uti tidningen Stop. Imsposten — den Stockholmspost, som lefåe för hundra år tillbaka — funnit nedanstående friemörm., upptagande en svår angifvelseien vigtig sak, Vilja vw ej underlåta att lemna våra lär sare del af aktstyeker, hvilket lyder sålunda: Memorial til Korgi Djurgårds Bruns-Rätten. At i verlden ingen futikomlig förnöjelse gifves, kunde med en otalig mängd af beoröfliga exempel bestyrkas, om denna sanningen ej vvre så allmänt känd, at ingen som börjat låsa i box och fådt någon stut, derpå lärer tvifla. Historierug om Carsus och Moderus, om Herr Päder och liten Kjerstin, om Holger Danske och Burman, om stolts Signild liten, om skön Walborg och Axel Toresson, samt många flere i år tryckta mycket nkeliga men dock sanfärdiga sagor, äro lefvande bevis af menskliga nöjens olofliga bebtandelse med bedröfvelser och olyckor; så at vår lefnad väl må liknas vid en filbunka, hvilken, när den hunnit til fullkomlig löpnad, och mjölken först börjat smaka en Jjuflig hvila under den mjuka fällen, blifver han ofta af en trubbig träsked skrynklad, sargad och til botnen ömkeligen genombårad. En sak af yttersta vigt, som ej bordt undgå min embetes upmärksambet och åtgärd, Irar til föregående alfyarsamma och upbyggeliga reflexioner gifvit beklaglig anledning. Förleden Söndag, som var d. 17 Julii, eftermiddagen, hade jag i sällskap med Mademoisellerne 8. och C. W. jämte Rättens Notarius, Välborne Herr C. d. B. äran företaga en promenad härifrån inuti stora Kongl. Djurgården. Den begyntes med nöje och fortsattes i kraft af fyra par friska fötter makeligen, efter dietetiska reglorna, öfver den bärintil stötande slätten framtil en i närmaste skogsbryn stående medelmåttigt stor och ganska vacker Ek, som med sina vidt utsträkta skuggrika grenar på et så bevekande sätt inviterade alla kommande, at det torraste träbjerta knapt kunnat förmå sig at gå förbi denna det yppersta nöjets och den grufligaste bestörtnings boDing; vid åskådande af denna platsen. kunde sälskapet ei vara villrådiga i valet af hviloställe, vi satte oss neder och Mademoiselle C. W. hade, uppå vår trägna anbållan, den godheten at med sin vidtkända behagliga sång intaga våra för denna vällust öpnade och upmärksamma öron. Vi afhörde med obeskrifveligt nöje en Heureux Oifeaux qui Chantes toujours, tout ce que Tamour a du Charme, c., och flere utsökte vackra arier, hvärmed vår nu varande värdiga och behagliga första Bruns-Fiskal regalerade sällskapet. — Sedan vi på detta sättet en stund smakat den rena vällust som Naturen skänker, men oskulden allena känner på et sätt, som en för de fattigas skuld skuren Fiskalisk penna ej kan uttrycka, interfolierade vi sången med discurser och samtal, som utan at vara för alfvarsamma, kommo ofta i sin deshabil från hjertat, och hade af nöjet iv gade, nästan sprungit hjernan förbi. Vi voro alle ännu intagne af idel lust och glädje, då Mad:lle S. W. steg up och sade det hon ville söka vackra blomster, hvaribland hon i synnerhet nämde fergess mir nicht, hon Cloingerade sig något i skogen och var värkeligen a 3 minuter osynlig, man oroade sig ej häröfver fast några rägnmoln åt den sidan började visa sig, de försvunno dock strax utan at göra någon för oss synlig verkan, och M:selle 8. W. återkom i det samma, klar och glättig som dagen eller såsom then ther ena bördo sluppit hafver, säjandes at hon nu änteligen funnit det hon länge sökt, hon trädde dervid fram til sin syster, första fiskalen, Herr Mademoiselle C. W. och släpte sina blommor på hennes klädning; men ack olycliga ögnablick, som på en gång förvandlade all vår glädje i sorg, och i en blink uttömde all ro och förnöjelse utur våra af frögd uppfylda och med oskuldens propp korkade hiertan; .Vår glädje utran som mjölken utur byttan för den somnade mjölkpigan, och vårt nöje försvan såsom en skönhet eller penningar när man vaknar utur en ljuflig dröm. Mademoiselle S. W. hade af hastighet eller mindre kunskap i Botaniquen råkat med blommorna få en liten groda, som i blomstrande ungdom stadd, bland rosorna lekt på märken, denna olyckliga ungen som till sina kära föräldrars sorg kanske länge varit borta, hoppade så fort hon kunde af klädningen, förmo-; deligen okunnig om sin lycka och skyndade sig hem; Men Mademoiselle C. W. som af naturen lärer hafva osmak för så lifliga blommor, blef högeligen förskräåkt, och injagade medels et eller annat nödrop en sådan skräck i våra hjertan, at vi slogo oss för alla våra bröst och gingo hasteliga hem. Detta är den ej mindre bedröfliga än vigtiga sak, medelst hvilkens angifvande jag första gången får söka uppfylla den plikt Kongl. Djurgårds Bruns-Rättens förtroende mig ålagt. Det gör mig väl bjerteligen ondt at emot Mademoiselle 5. W. nödgas gjöra et påstående, som gör henne på på