Aftonbladet – 21 maj 1869, sida 3

RIKSDAGEN Justitiestatsministerns antörande i Första kammaren i fråga om utvidgad religionsfrihet var, enligt samma Kammares protokoll, af följande lydelse: Så länge vår grundlag stadgade alldeles samma form och sätt för stiftande af allmän civillag och kyrkolag, låg icke någon synnerlig vigt uppå att icke i samma författning upptogos stadganden, som voro både af civillags och kyrkolags natur; och tvifvelsutan har detta varit anledningen, hvarför dessa båda slag af lagbud i en mängd af våra författningar äro sammanförda. Nu deremot, sedan grundlagen för kyrkolags stiftande föreskrifver, utom bifall af konung och Riksdag, jemväl samtycke af allmänt kyrkomöte, är förhållandet väsentligen olika, och en sammanblandning af kyrkolag och civillag skulle nu icke allenast försvåra stiftande af en hufvudsaklig civillag, då detta icke kan ske oftare än kyrkomöte sammanträder, eller i regeln hvart femte år, utan äfven vara olämplig, då derigenom till kyrkomötet öfverlemnades en lag, som innehölle andra bestämmelser än dem, öfver hvilka kyrkomötet egde beslutanderätt. Innan vi erhållit en kodifierad kyrkolag, till utarbetande hvaraf K. M:t lemnat uppdrag åt en komitåt, erbjuda sig visserligen ganska stora svårigheter att på teoretiska grunder skilja mellan hvad som rätteligen är och bör vara kyrkolag och hvad som bör sågom civillag anses; men detta kan ej undvikas, och för så vidt ändringar i en så beskaffad lag dessförinnan behöfvas, synes mig vara en nödvändighet att i hvarje fall söka lösa denna fråga så godt man kan. Detta synes mig utskottet icke tillräckligt hafva iakttagit i detta fall. Det förslag, som lagutskottet framlagt och förordat, med upphäfvande af k. förordningen den 23 Oktober 1560, angående främmande kristna religionsbekännare och deras religionsutöfning, afser egentligen ett ordnande af dissenterförhållandena inom Sverge; och i sin allmännelighet förefaller det mig klart, att detta förslag icke utgör någon lag af kyrkolagsnatur och således kan behandlas såsom civillag. Men en eller annan bestämmelse, så väl i den gamla författningen som i förslaget, synes mig deremot svårligen kunna ändras eller införas i annan ordning än som för stiftande af kyrkolag är stadgadt. Dit räknar jag i främsta rummet 8 3 i förslaget, som behandlar vilkoren för en medlems af svenska kyrsan utträde ur denna kyrka, eller den frågan, när en person skall anses vara från svenska kyrkan skild. Det synes mig ostridigt, att denna fråga är af den beskaffenhet, att svenska kyrkan bör ega rätt att deltaga ilagstiftningen om densamma. Detsamma torde äfven kunna sättas i fråga vid ett par andra bestämmelser i förslaget, t. ex. om åläggande för svenska kyrkans presterskap att föra böcker öfver främmande trosbekännare och bestämmelsen huru äktenskap skall ingås när en af kontrahenterna tillhör den svenska kyrkan m. fl. I båda dessa af seenden tror jag emellertid, att meningarne kunna vara delade; då det å andra sidan kan anses falla inom den rent ekonomiska lagstiftningens, om ej civillagens, område att föreskrifva presterskapet att hålla vissa andra civila anteckningar än dem som åläggas i kyrkligt afseende, äfvensom det kan synas vara statens oförkränkbara rätt att stadga om giltigheten af civila äktenskap, då den icke förnekar kyrkan rätt att ålägga vigsel såsom vilkor för erkännande af äktenskapet från kyrkans sida. — Med afseende derå synes det mig såsom borde utskottet, vid uppgörande af detta förslag, bafva delat detsamma i två författningar, den ena innehållande stadganden om dissenterförsamlings rätt att utöfva gudstjenst och dess förbållanden till staten i öfrigt, samt uti ingressen hafva upptagit, hvilka paragrafer som i den äldre författningen genom denna författning skulle upphäfvas, — och den andra, som med upp: häfvande af den eller de 8 i äldre författningen som antoges vara af kyrkolags natur, innehölle förslag till hvad i detta afseende borde stadgas. Nu, då så icke skett, och K. M:t, såsom bekant, antingen måste ordagrannt bifalla ett lagförslag som blifvit af Riksdagen framstäldt, och allmängöra detta bifall innan nästkommande Riksdags början, eller i annat fall lagförslaget anses förka stadt, blir följden den att K. M:t icke kan upp: skjuta pröfningen af detta förslag tilldess näst sammanträdande kyrkomöte hunnit yttra sig öfver detsamma, såvida icke K. M:t skulle vilja för denna fråga under årets lopp sammankalla ett ur ma kyrkomöte. Af den vigt anser jag för min del frågan icke vara, att jag skulle vilja ensamt för den tillstyrka X: M:t att sammankalla kyrko: