Aftonbladet – 21 maj 1869, sida 2

Tala nu för all del inte oftare än du blir tilltalad, mitt hjerta! Der har du din virkning. Den kan behöfvas för att hålla mig vaken. Nu seglade fru Dubb in i förmaket och lilla Fatima höll sig i hennes kölvatten och såg ut som om hon för intet pris i verlden vågade visa, att hon hade mellanblå ögon. Fröken Stentelt, fru Dubb, fru Wrattson, herr Wrattson, fröken Dubb, herr Spindler, uppropade fru von Lanken. Ja, herr Spindler! Han satt nu verkligen midtemot fru Dubb, han satt der, och träden voro ännu icke löfvade, och således förrän hon vågat tro hade veckors kryp och fjesk på fru Tempelman burit frukt. Ett leende drog öfver fru Dubbs ansigte, hon såg på sin dotter, som var en alltför väluppfostrad flicka, för att icke slutligen inse, att ett giftermål med den styfbente, rike, gamle herr Spindler, var att föredraga framför måhända en evighetsförlofning med den mörkhyade, fattige, unge läkaren — hon såg på sin doter och tackade Gud i sitt hjerta. Derefter började hon: Så inbjudande här ser ut... Ack, det hemrefliga är just för oss qvinnor! Det är ensamt qvinnan som kan skapa ett verkligt hem, sade fröken Stenfelt och etraktade herr Spindler. Och vi, gamla ungkarlar, vi äro då väl alldeles lottlösa, kan jag tro? Herrarne ha nätt ochjemnt bara tak öfver ufvudet, ett sorts nattlogis och kännen trefnad ifver allt, kanske utom just under det der aket. Bravo, fru Dubb, sade Julia och slog tillsammans sina små tjocka fingrar. Och det der hemmet, som qvinnorna skapa? . (Forts.)