Aftonbladet – 19 maj 1869, sida 3

den kommande ceremonien i mairiet och i kyrkan visserligen skalle fullbordas, men att den egentligen icke var annat än en tom formalitet, sedan det högtidliga löftet blifvit aflagdt vid altaret i den krypta, der Druiderna fordom dyrkat kärlekens gudinna. De två andra målarne hade åter nalkats och tjenstgjort som vittnen, fastän Jaune-deChröme hviskade: Nu är det för alltid slut med Blanc-dePlomb. Han blir aldrig konstnär mer. Ah, det är ju bara ett gammalt sand:tensblock, menade Bleu-de-Prusse, och den der tokige skattgräfvaren har tagit stenbrotten här i Montmartre för de gamle Druidernas helgedomar. Han kan hafva mycket rätt i sin förmodan, förklarade kamraten. Mina vänner! utropade herr Carmouche, hvilken återtagit den gamla ljusstaken och lät den fladdrande lågan belysa sitt ansigte, som ej på långa tider sett så belåtet ut. Nu är kärlekens altare åter invigdt. Vi begifva oss åter till öfverjorden. Jag sätter mig genast till skrifbordet och arbetar på sista volymen, fastän jag tyvärr ännu icke hittat på den stora tempelskatten. Den skall jag dock en gång finna. Ni måste hjelpa mig, Anatole. Vi skola arbeta natt och dag, icke tänka på annat, tillbringa hela vår tid här i underjorden. Anatole såg småleende på Heloise, liksom ville han lugna henne för att herr Carmouches plan alldeles icke fick innefatta ett sådant användande at hennes tillkommande mans tid. ! Men det återstår något, fortfor herr Carmouche och stannade plötsligt i sin glada skildring. Hvar skall jag finna någou skicklig tecknare, som kan hjelpa mig med illustrationerna, hvilka komma att gifvas ut i tio supplementvolymer. Anatole förklarade, att han gerna ville åtaga sig att vara sin svärfar behjelplig med den saken, och hans blygsamhet nekade honom ej att försäkra sig vara en icke oskiclig tecknare.