Aftonbladet – 19 maj 1869, sida 3

Det är också möjligt,, menade värdsbusvärden. Men här i Montmartres bålor finnas likväl många underliga ting, och mer än en gång har man i de gamla stenbrotten kommit öfver hela tjufband. Man talar också om stora skatter, som skola ligga der gömda sedan urminnes tider, sedan det fanns ett hedniskt tempel på berget, långt innan de kristna martyrerna här offrades. Efter besöket hos fru Carmouche, hvilket utföll fullkomligt. enligt önskan, spände Anatole upp en ny duk och började genast med utkastet till Pierrot på Dödens caför, hvilken tafla, några månader derefter, gjorde den unge målarens lycka. Denna lycka fullkomnades, då han strax derpå en dag förde Heloise till Montmartres maire och sedan till den gamla kyrkan på kullen. Expositionskatalogerna hafva sedan många gånger innehållit namnen herr Matignon och fru Matignon, och publiken stannar gerna framför deras taflor, fastän mången finner herr Matignons målningar alltför bizarra. Det är genom min bekantskap med fru Heloise Matignon, som jag blifvit i tillfälle att göra nu slutade skildring, hvilken på samma gång den ingått på en liten enskild historia, är ett försök att måla Montmartre, en fo egendomlig del af den stora verldsjj staden. Herr Carmouche hann icke gifva dödsstöten åt Academie des inscriptions belles-lettres, innan han sjelf blef af några välvilliga cröques-mort buren ned till den stora begrafningsplatsen. Fru Carmouche lefver deremot vid godt hull och välbefinnande och har bibehållit sin smak för teatern. Hon helsar på någon gång hos sin dotter och måg, när hon icke kunnat komma öfver någon fribiljett. I Paris lyckes man ännu icke i allminhe känna till den verkliga historien om kärekens altare, men då och då börjar en fornforskare på nya gräfningar, och dermed fortfar man sannolikt tilldess baron Haussmann jemnat marken och gjort Montmartre till en dal, i stället för ett Berg. Slut.