Aftonbladet – 19 maj 1869, sida 3

Ypperligt, utropade Anatole, som följt efter och med konstnärens blickar betraktade gruppen. Den taflan skall jag måla. Man kallar mig Blanc-de-Plomb, och jag skall också visa att jag kan göra hvitt i hvitt. En hvit Pierrot mot en kall ljus morgonhimmel. Det är svårt, men den svårigheten skall roa mig att öfvervinna. Det skall blifva en kontrast mot de svarta herrarne, som också skola vara med på taflan... Bonjour la compagnie! Anatole var åter den glade Blanc-de-Plomb. Kamraterna gingo visserligen miste om den utlofvade soupern, men de erböllo i stället en ypperlig frukost i den vackraste löfsalen och e försonade sig fullkomligt med Anatole, då han talade om den tafla han nu tänkte måla. Lefve Blanc-de-Plomb ! utropade Jaunede-Chröme och höjde sitt glas. Du är således ännu korvstnär. Men ditt giftermål? Och dina illustrationer? tillade Bleu-dePrusse. , Skall ej hindra mig från att måla taflor och. bjuda er på fester på Dödens cafe och i andra honetta lokaler,, försäkrade Anatole. Kamraterna helsade dessa ord med ettjubel, som förlängdes ända långt fram på förmiddagen, tilldess Anatole förkunnade tiden vara inne att aflägga ett besök hos fru Carmouche, hvars bifall till den förestående föreningen den lycklige fästmannea hoppades erhålla utan särdeles svårighet, helst som han trodde sig kunna lofva henne cn fribiljett till en representation å italienska operan, der Ristori skulle uppträda som Medea. Innan de tre vännerna begåfvo sig från Dödens caf, kom fader Sobresac till dem med den underrättelsen, att polisen föregående natt arresterat ett stort antal lösdrifvare, som dolt sig i några gångar af de gamla stenbrotten, af hvilka hela Montmartre är undermineradt. Och falskmyntarne? frågade Anatole. Dem har man ännu inte lyckats fångar, förklarade den tillfrågade. Vet ni, fader Sobresacn,. sade, Anatole, att jag tror, det berättelsen om dessa falskmyntare saknar all grond:s