Aftonbladet – 15 maj 1869, sida 2

Efter ceremoniens slut på rikssalen återvände Kamrarne, hvar till sin sessionssal, dervid afskedstal vexlades. . Grefve Lagerbjelke yttrade dervid bland annat, att då grundlagen -delade Riksdagen i tvenne kamrar, kunde ändamålet dermed lika litet hafva varit att bilda två fiendtliga, hvarandra misstroget bevakande makter, som att göra den ena allenast till ett återljud af den andra. Dessa kamrar voro båda folkvalda; de voro tvenne bröder med skiljaktiga egenskaper, för att desto bättre kunna ömsesidigt understöda hvarandra uti enigt, men å båda sidor sjelfständigt arbete till fäderneslandets sanna väl Under den treåriga lagstiftningsperiod, som nu afslutas, den första under vår nya Riksdagsordning, hade dessa åsigter vunnit löftesrik tillämpning. Vårt land, fattigt i så många afseenden, eger dock en skatt af långt högre värde än Söderns mest lysande rikedomar — lagbunden frihet. Denna frihet, slöt hr grefven, det bästa arfvet från våra fäder, måtte den, alltmera utvecklad, alltmera befästad, fortfarande betrygga vårt lands framtid. Måtte Gud bevara konung och fädernesland! Talet besvarades af frih. Sprengtporten med några varma afskedsoch välönskningsord till talmannen. Biskop Sundberg ställde till Andra kammarens Tedamöter följande afskedsord: Mine herrar! Vårt arbete är fullbordadt och det återstår endast att här säga hvarandra farväl. För många bland oss är detta utan tvifvel ett sista farväl, ty tiden och omständigheterna skola medföra utbrytnivgar ur vår krets och den nya Kammaren 1870 blifver icke oförändradt densamma som nu afgår. Det kan då vara skäl, att vi i afskedsstunden kasta en blick tillbaka på de tre närmast förflutna Riksdagarne, hvarken för att berömma eller klandra våra gerningar, utan för att ännu en gång erinra oss gemensamma mödor, strider och bekymmer. Alltsammans visar sig ju fördelaktigast vid minnets belysning, emedan i hvarje ädelt bröst detta minne eger en underbar makt att ställa det bästa fram i dagen, men låta det sämre förblifva i skuggan. Man har ofta hört framkastas den frågan, huruvida nuvarande Andra kammare motsvarat svenska folkets förväntningar, och man har äfven fått höra ganska olika svar derpå afgifvas. Det har ej kunnat och kan ej vara annorlunda. Rättvisan i omdömet beror emellertid väsentligen af hvad man anser sig böra af en riksförsamling fordra. Vi kunna omöjligt fördölja för oss, att i detta afseende mångfaldiga drömmar stundom insmyga sig i tänkesättet, hvilka aldrig kom