Anatole började dela sina kamraters åsigt om herr Carmouches sinnestillstånd. Han fattade Heloises hand och ville föra henne från denna plågsamma scen. Kom, Höloise,, bad han, er far är sjuk. Vi måste söka hjelp åt honom. Man har aldrig velat välja in mig iakademien, fortfor herr Carmouche, utan att gifva akt på Anvatoles ord, ty man vet att jag skulle obarmhertigt slå omkull alla deras gamla teorier. Man har sökt förneka mina vetenskapliga arbeten all vigt. Man har förföljt mig, spionerat på mig, sökt stjäla en vigtig upptäckt från mig... Redan för någon tid sedan hörde jag er, min herre, tala om kärlekens altare. Se så, afbryt mig inte. Kan ni, neka till att ni talade om detta altare? År det ej bevis nog att ni är i sold hos Academie des inscriptions belles-lettres, att ni flyttat hit endast för att lura ut mig? Ni är ints målare, min herre. Ah, jag vet nog, att ni inte är målare. Skynda härifrån, Höloise,, uppmanade Anatole ännu engång. Hans sinnesförvirring tyckes öfvergå till komplett galenskap. Jag skulle iate vara målarel Nej, stanna, min herre! röt herr Car?) So A. B. nr 76, 77, 79, 80, 83, 84, 89, 91, 92, 6, 97, 101, 104 (B), 106 och 108.