—— —Å.ÅA..———.n-:jn:;uno— oe me—— Den kärleken hör inte till området för mina forskningar,, försäkrade kerr Carmouche. Har pi aldrig sjelf älskat? Min vetenskap eger min odelade kärlek, min herre Anatole och Heloise betraktade herr Carmouche med blickar, som talade om medlidande med den olycklige, under det de också uttryckte förtviflan öfver den ringa utsigten att låta den lärde fornforskaren fatta deras känslor. Anatoles kamrater hade, då samtalet tagit en så ömtålig vändning, af grannlagenhet drait sig närmare utgången och öfverlade der huruvida det ännu kunde vara några utsigfer för en souper hos fader Sobresac. De voro nästan missnöjda öfver att icke hafva funnit några falskmyntare, och Bleu-de-Prusse, hvars mod växt i samma proportion, som utsigten till fara aflägsnat sig, ville nödvändigt använda sitt vapen innan han för alltid skildes derifrån. Ni har skäl att vara förtörnad på mig, herr Carmouche, började Anatole åter, men jag kan försäkra er... aFörtörnad på er, min herre? afbröt herr Carmonche den ursäkt, som Anatole ämnad framföra. Hvarför skulle jag vara det, så snart jag blifvit öfvertygad, att ni inte är skickad från Academie des insc iptions? . Ack, min far, hvad ni gör mig glad, utropade Höloise. Jo, jag skulle tro, att det är något att vara glad öfver, instämde herr Carmouche. Akademien vet ingenting om kärlekens altare. Det är jag, som är ensam innehafvare at denna ovärderliga upptäckt, hvilken skall meddelas i sista volymen af mitt stora ar bete och der sätta kronan på verket. (Forts.)