raskat er, min herre, yttrade Carmouche till Avatole, med uttrycket: kärlekens altare på sdra läppar. Nu senast i dag hörde jag också lessa ard, när jag fann er här vid min dotters siva. Hvad vill detta säga? Huru har ni kommit öfser hemligheten ? : Ack min far, hviskade Höloise blygt och rodnande, Anatole och... Afven du, Heloise, synes vara inblandad derutin, afbröt herr Carmouche sin dotter i den blyga bekännelse, hon tycktes vilja aflägga. Hvad är orsaken, att jag finner dig här i den heliga kryptan vid foten af kärlekens altare? Orsaken är ingen annan, herr Carmouchex, försäkrade Anatole, än att Heloise och jag våga bedja er om er tillåtelse att nalkas detta altare för att der uttala våra löften. Vi hafva redan i vära egna bröst upprest ett kärlekens altare. Jag förstår er inte, min herre, försäkrade herr Carmouche, och af den ytterliga förvåning, som målade sig i hans ansigte, kunde man se att dessa ord voro fullkomligt öfverensstämmande med sanningen. Ack, min far! utropade Heloise och ville kasta sig till den lärde mannens tröst. Se så, se så, hvad är det för barmsligheter? frågade herr Carmouche och afböjde sin dotters smekningar. Herr Carmouche, sade Anatole, och en viss högtidlig ton låg i uttrycket, har ni aldrig sjelf känt kärleken? Om jag känt kärleken? genmälde den tillfrågade. Min herre, det är ju derom jag haft tillfälle att på det tydligaste öfverbevisa er. Är det inte jag, som är upptäckaren af kärleken hos de gamla Gallerna? Men, herr Cermouche, fortfor Anatole, nu är det inte fråga om de gamla Gallerna, utan om der moderna kärleken.