MMMM — — —— NNK än tio eller tolf år sedan man trodde sig vara på spåren efter nya skatter, men det var på södra sluttningen af kullen och kunde ej vara annat än återstoden af de rikedomar, som den sista abedissan i Montmartres kloster, en Montmorency-Laval, ej hann rädda, då hon fördes i fängelse för att under den stora revolutiomens skräckperiod lägga sitt hufvud på schavotten. Det är från en nyare tid, och sådana skatter töraktar jag. Gå och säg akademien detta! Min herre, sade Anatole och nalkades åter herr Carmouche med uttryck at aktning, vi bedja om er tillgift. Här har ett olyckligt misstag blifvit begånget. Af den uppriktiga tonen i herr Carmouches framställning, den omisskänliga ädla vrede, som lifvade honom, då han trodde sig förföljd och bestulen på en upptäckt, som han synbarligen ansåg vara at stor vigt. samt af åtskilliga andra omständigheter, som Anatole nu erinrade sig och hvilka ställde fornforskaren i ett helt annat ljus, fann den unge målaren, att han måste förlita sig på herr Carmouches ord. Han blygdes för sitt enfaldiga misstag och för den löjliga scen till hvilken detta misstag gifvit anledning. De begge öfriga målarne voro ej så lätt omvända. De ville ovilkorligt upptäcka några falskmyntare i dessa underjordiska hålor. Slutligen måste de dock låta Blanc-de Blomb få rätt och äfven de nalkades her Carmouche med en anhållan om ursäkt. Den lärde forskaren visste icke hvad har skulle tro om denna plötsliga omvändelse Han befarade en snara och envisades att viljs anse åtminstone Anatole för en yngre medtäflare, hvilken af den förhatliga akademier blifvit skickad att förderfva den lycklige upptäckaren af kärlekens altare. Men jag har ett par gånger förut öfver