förefalla hardt nära otroliga. Dock äro de sann: och skola under en blifvande ransakning a! en stor mängd aktningsvärda och ointresserade män bestyrkas. Vi vädja i detta fall till ransakningens resältat och åtnöja oss härmed att tillsvidare endast bemärka, att rapporterna icke iringaste mån uppgifva, på hvad sätt det af dem så mörkt skildrade uppträdet ådagalagt sin förment hotande karakter. I alit fall lärer det vara klart, att något tecken till sådant uppträde, som i strafflagens 10 kap. 7 omförmäles och såsom uppror betecknas, icke hör förevarit. Väl har hr kronofogden isin första rapport så uppgifvit, likasom ock löjtnant Schöning; men ingen af dem bar gittat uppgifva på hvad sätt folkmassan, såsom nämnde förutsätter, ådagalagt det brottsliga uppsåtet att med förenadt våld sätta sig upp emot 0: entlig myndighets bud, ej helier att nägra yttranden, tydande på förenadt våld, i den församlade massan förekommit, ej heller att något sådant myndighetens bud, som lagen här förutsätter, blifvit åsidosatt eller trotsadt. Den befallning nemligen, som gifvits folket att skingras, har tillkommit först sedan det samlat sig; men lagen förutsätter för begreppet uppror, att sjelfva ändamålet med samlingen och det förenade våldet skall vara förhindrandet af något myndighetens naturligtvis redan på förhand gina bad. Något försök att tvinga myndighet till embetsåtgärå eler förhindra sådan har kronofogden ej uppgifvit bär ega rum. Också synes han för denna uppfattning söka en ursäkt, då han i sin senare rapport uppgifver, att hela händelsen timade inom så kort tidrymd, att det äfven för den mest kalla och lugna person hade varit en omöjlighet att i hast göra klart för sig, om den skulle räbriceras under 7 eller 13 S 10 kap. strafflagen, d. v. s. såsoia bppror eller upplopp. Att här icke Sågot TDpron egt rum och att således ur sådan synputkt krigsmanskap icke lagligen kunnat användas, tro vi oss hafva åusgalagt, och äro vi öfvertygade, att detsämina också ar en blifvanåe ransakning skall framgå, Hvad åter upplopp beträffar, anse vi de kännetecken, som lagen i sistnämnde för sådant bestämmer, här näppeligen förefinnas. De hurrarop och glåpord, som några okymaiga bland menigheten tillåtit sig. anse vi, ehuru utan tvifvel klandervärda, likvål icke hafva utgjort ett sådant störande af lugnet, som nämnde 8 förutsätter, likasom den omständigheten, att folkhopen icke så hastigt, som hr kronofogaen aktade nödigt — någonting, 0 på den trånga platsen och under det massan af marknadsbe-ökande och deras fordon påträngde från begge hållen, svårligen varit möjligt — måste vi anse hafvå berott på oförmåga hos allmogen att fatta ställningens kraf och förstå den verkliga betydelsen af varningarne, ten ingalundå af, såsom paragrafen säger, trots; men äfren om upplopp skulle ansetts här hafva varit för handen, försvarar detta ingalunda hr kronofogdens åtgärd att anlita krigsmanskap, enär enligt samma 13 krigsmanskap icke vid upplopp får emot de församlade användas med mindre de öfvergå till väld person eller egendom, någonting som här ej egt rufd. Vi erinra änhä eh gång, att den knufining i ryggen, som hr kronofogden påstår sig hafva erhållit, och som ban anser söm öfverfall, timade först efter sedan militär anlitats, och sålunda ej! konpat utgöra någon orsak till dess anlitande: Vi höfva härmed sökt ådagalägga den fullkomiga olaglighetena af militärens tillkallande och vi vilja härmed också hafva sagt, att vi göra hr kroofogden ansvarig för alla de lidanden, som han senom att olagligen tillkalla deissmma, 055 föryrsakat. Om folket sålunda ej gifvit anledning till denaa itgärd, må emellertid, hvad på densammas bedömande ej inverkar, sär icke förtigas, att likasom sronofogden emot folket, så synes ock detta emot onom hafva visat ett retsamt beteende, men detta can icke utgöra någon ursäkt, ej ens en tillräckig förklaringsgrund för kronofogdens våldsameter. Redan ett barn, som låter reta sig till svårare ;åldsamhet, anses med rätta straffvärdt för sädan anart! Hvad skall man då säga om en mognad nan och embetsman, som i sin tjenst låter uppeta sig ända derhän att mot hvem han möter afossa skarpa skott och med lifsfarligt vapen tilllela dem våldsamma slag, allt riktadt mot hufvulet 1? Ått spilla några ord till bevisning om olagligveten af allt det personliga våld han utöfvat, anse i näppeligen behöfligt. Den knuffning eller kanke tilläfventyrs till och med af våda uppkomna töt, som hr kronofogden nog osannolikt uppgilfit sig hafva erhållit af veterligen osedå person, ch som icke synes hafva varit åtföljd af något ortfarande våld eller hafva medfört någon slags kada, synes oss icke gifva någon rätt eller anleding till nödvärn, helst efter det våldet upphört; nnu mindre kan detta s. k. öfverfall, om det erkligen inträffat. hafva berättigat kronofogden tt omkringspringande skjuta på och slå fera anIra mötande personer. AL brann Anm AARlta dt allt dotta