ÅR fora vittnet vill det framgt, som skull också åtskilliga andra persohet å torget blifvi slagne af Winter. Det intygas, ait han slagit om kring sig mot hvar och en som han anträffade och. att han alltid måttat åt hufvudet. Med största ZEngslan och grämelse hade jag, Si len, åsett militärens anlitaiide, och huru hr kronofogden började å torget förfara, hvarför jag, så: som vittnen intyga, ävnu en gång vändt mig till honom och i de mest bevekande ordalag bedt honom om några minuters anstånd, för att åtmin stone stånden måtte hinna stängas, men derå icke erhållit något svar annat än att hr kronofogden genast lät häkta mig. Jag qvarhölls i häktet långt efter, sedan allt var lugnt, till sena qvällev, då hr kronofogden synes hafva vaknat till bevisning, så att han insett faran af den olagliga åtgärden och tillsagt om mitt utsläppande, sedan jag dock under fyra timmar varit häktad i den största ängslan för hvad som kunde hända min hustru och mitt hem. Jag hade ej på ringaste sätt gjort något ondt, utan tvärtom varit genomträngå af det varmaste nit för lugnets och ordningens upprätthållange. Väl har hr kroiöisgden sedermera sökt göra mig liksom en half ursäkt föt detta kränkande tilltag, inn detta utgör icke någon tillfredsställande upprättelse tilet vederläggning af den Mmisstanke för brottsliga afsigtef, som efter en sådan Atgärd skulle kunna häfta vid mitt hittills aktade nail och soda rykte. Jag är derföre skyldig mig sjelf, det satnbälld; som Hvit mig mer än ett prof på sitt förtroende satat äen länets kommunala församling, hvaraf jag som landstinösMen är medlem, att söka genom lagens mellankomst 52 upprättelse; som kan förtaga den fläck, som alltid iver eller mindre vidlåder den som varit häktad. Ifrån torget drog hr Winter tillbaka med de soldater, som utgjorde hans besäckning, norrut åt gatan. Härunder skall en af dessa zolflater tillfogat rig, Jonas Andersson i Skärstrad, de sår jag erhållit. Jag hade kommit norrifrån och ställt mig ungefär midt för Hajstången (se kartan litt. b), för att se på soldaterna och foltsamlingen, då Winter kom med tvenne soldater; jag drog mig genast norråt till en skrinda, då en af soldaterna med bajonetter stack mig i bröstet, så att stygnet gick igenom kläderna, men sjorde nästan ingen skada på kroppen; skyndande mig ärdan fram emot Iggjunds gärd, ställde jag mig bakom n af der stående skrindor, då en soldat kom rusande eftet och gaf mig en stöt som inträngde i bröstet i trakten af bjertat; vändande mig om för att fly undan erhöll jag ytterligare ett stygn i ryggen, så att jag, som ett vittne uttryckte sig, segnade, och ettannat raglade, framåt emot väggen till Igglunås hus (se kartan litt. d) invid butiken, utefter hvars nordliga vägg jag sedermera ledde mig in på lgglunds gård, der jag nedsatte mig maktlös på en stege, ifrån jag efter någon stund erhöll hjelp och affördes till den a. k. Per Lars-gården. Kronofogden Winter drog sig med betäckning .idare norrut åt gatan och vek in på hyssnämnde Per Largs-gården (se kartan litt. c); strax ind sränden samt emellan denna och en på gården beintlig brunn (litt. a) stod förutnämnde Henrik Henriksson från Jemtland jemte hans till namnet okände landsman, begge vid sina skrindor sysselsatta med sina varor. På tillsägeläc ti dessa begge tt skingra sig, hade de svarat något soth åf vitthen icke uppfattats, hvarefter de med kolfstötari hufvudet tillfogats kross-sår, så att åtminstone den ene fallit till-marken. Derefter vände sig ordningsmaktens nämnde representanter emot mig, Per Andersson i Myra, en ålderstigen man, som sger tillfredsställelsen att vara känd såsom ordentig, allvarlig och stillsam, och som vid detta tillälle hvarken med ord eller handling förgått mig. Jag blef med kolfven slagen till marken och erhöll liggande framstupa ytterligare minst tvenne colfstötar åt hufvudet. Uppskrämde af dessa händelser kommo tvenne må flickor till bonden Erik Erseon i Boda och hådo honom komma in till deras moder, en enka, som eger gården. Erik Ersson jemte eh annan. bonde ingingo dit, der i öfrigt voro församlade nämnde enka, några barn och ett par yngre flickor uti innersta rummet, hvars dörr de stängt; ir kronofogden intränger då med tvenne soldater, vultar på dörren, som genast öppnas och utvisar le innevarande under utrop: Hvad är här för olkskockning? Ut med er genast! Brik Ersson hade åtlydt befallningen, men vet ej, huru de anIra gjorde. Återkommen på gården utdrifver hr kronofoglen med sina soldater åtskilliga der församlade, om också söka undkomma, hvarvid vittnen eågo honom med pistolpipan slå i hopen, allmänne-. igen åt hufvudet och ibland åt ryggarne. Ibland lessa personer var äfven jag, Erik Olsson i Sörvåga, som erhöll på gården och å landsvägen bort ;mot Sveds gård (se kartan Litt. B.) flere slag i hufvudet, hvaraf krossår uppkommo. Jag torde ra nämna att ett vittne ansett att jag vid tillället varit rusig, endast långsamt aflägsnat mig och yttrat det jag icke behöfde gå, något, som ag också verkligen tänkte. Huru härmed i öfrigt må hafva förhållit sig, torde under en blifrande ransakning komma att upplysas. Sedan Sveds gård passerats kom hr kronofogden ned sina soldater till en afväg (se kart: nir 51), om utanför marknadsplatsen. stöter till landsväen; långt fram på denna afväg befann sig en lock af 5 å 10 personer i språng på flykt utåt ägterna. Hr kronofogden kommenderade då venne gånger eld, första gången utan verkav, nen andra gången med påföljd att ett eller tvenne kott aflossades efter de flyende, dock utan tt någon träffades: bland dessa voro äfven en ch annan qvinna. Huruvida hr kronecfogden härfter begått pågat våld är oss obekant. Sannolikt af soldater vid löjtnant Schönings trupp: fdelning blefvo nämndemanssonen Per Ersson i äljestad och jag, Lars Larsson i Skärstrad, med ajonett sårade; möjligt är dock att dessa sår tillfoats Oss af soldater utaf underlöjtnant Tengzelii trupp, då densamma efter att hafva tågat söderut atan igepom återvändt emot norr. Öm tilldraelserna härvid och om beskaffenheten af Per örssons skada saknas för närvarande visshet och orde vid en biifvande ransakning sådan först unna vinnas. Efter obehaget af föregående skildring är det ss en glädje tacksamt erkänna, att såväl löjtnant chöning som hans trupp personligen iakttog ett nder dylika omständigheter fogligt och hofsamt eteende. Vi hafva härmed afslutat vår berättelse, Vi hafva i densamma stödt oss öfverallt, der vi ramställt bestämda påståenden, på fullt troväriga personers uppgifter, afgifua med försäkran, tt de kunna med ed bekräftas. Öfverallt, der någon ovisshet egt rum, hafva vi ådant antydt. Begreppet tystnad eller oljud uppfattas af olika ersoner olika och måste med afseende å olika illfällen och orter ock olika bedömas. Hvad om i kyrkan kan betraktas såsom ett oförlåtigt oväsende, är på marknadsplatsen alldeles beydelselöst. Vi two icke att någon enda med uppmärksameten fästad härå skall kunna söga att det hojande och de hurrarop, som vid tillfället förekomnit å Jerfsö marknadsplats, med något sken af og kunna så uppfattas, som rapporterna vilja låta åskina. I betr ktande emellertid af de högst