för den heliga sak, för hvilken han hittills lefvat, för kärlekens sak. Herr Carmouche sjönk åter ned vid foten af altaret. Höeloise kastade sig ned vid hans sida, hviskande med sitt ömmaste uttryck: Åck, min far, pi förstår kärleken. Då förstår ni också den känsla, som förenar Anatole och mig. Känsla! upprepade herr Carmouche och såg förvånad på sin dotter. Något olyckligt misstag måste här vara i fråga, fortfor Heloise, men detta skall undanrödjas. Anatole, utropade hon, vändande sig till den grupp, som bildades af de tre målarne i deras fantasidrägter. Jag vet inte orsaken till er och era vänners närvaro här. Nityc kes hafva hyst några besynnerliga misstankar mot min far. Ni måste hjelpa mig att undanrödja allt missförstånd. Heloise,, svarade Anatole. Jag börjar sjelf frukta att vi misstagit oss och att... Ofverila dig inte, Blanc-de-Plomb! varnade kamraterna. Höär är kanske blott en förställning i fråga, och man vill möjligtvis spela komedi med 0ss. Herr Carmouche,, sade Jaune-de-Chröme och vände sig till den arme fornforskaren, ni lärer väl inte kunna neka, att ni här i underjorden döljer äfven andra skatter, än det der oformliga stenblocket? Skatter! upprepade den tillfrågade. Ah, ni vet allt, det märker jag. Akademien är irdeles fri, när det gäller att intrigera och söka beröfva en ärlig forskare han och möda vunna resultater... Men säga er, mina herrar deputerade från Academie des inscriptions, att ännu har jag inte lyckats få reda på tempelskatten. Jag har gräft häromkring under många år, jag har genomforskat det inre af hela dena del af