mouche, och det vilda uttrycket återkom i hans anletedrag. Jag upprepar det: Ni är nte målare! Ni är fornforskare, liksom jag. Ni hör, att jag kan vara lika skarpsynt som någon af edra patroner i akademien. Ni är ang och tänker komma fram i verlden, men det är en dålig väg ni beträdt, unge man en högst gemen väg, skall jag säga er ? Herr Carmouche sjönk för ett ögonblick åter ned vid den stora stenens fot. Hans krafter tycktes fullkomligt uttömda. Men i ästa ögonblick, innan änvu några af det öfriga sällskapet i kryptan hunnit yttra nåoot vidare, var han åter på benen, vände sig mot den stora stenen, utsträckte sina långa armar och ropade: . Om det finnes någon rättvisa på jorden — I Academie des inscriptions finnes den inte, det vet jag — så skall man dock en gång erkäpna, att det är jag, Narcisse-Hyacinth2 Carmouche, som skrifvit den lärda afhandlingen om Kärleken hos de gamla Gallerna och att det är jag, som illustrerat mina teorier i let ämnet genom en af de vigtigaste upptäckter, som någonsin blifvit gjorda inom fornkunskapen, genom uppdagandet af detta märkvärdiga altare uti en af de kryptor, der Druiderna fordom hade sin gudstjenst och der de dyrkade kärlekens gudinna. Man har velat betvifla denna kult hos de gamla Gallerna, men här står beviset för min sats, här befinner sig Kärlekens altare. Finnes väl någon möjlighet till tvifvel mera? Gå till dem som skickat er,, fortfor han i vild hänryckning, och tala om hvad ni sett. Säg dem, att Narcisse-Hyacinthe Carmouche, han som användt sin ungdoms friska krafter och sin mannaålders mogna erfarenhet på ett enda ämne, på framställningen af kärlekens höga lära, kärleken hos de samla Gallerna, att han ock förstår att dö