utan ätt nagoL IfOrpehanl albaclkuc AE ve ller det arbete, som deriinder borde af kömi tens ledamöter eguas ät det uem iemaadt förtroendeuppdrag anselts lämplinare böra meddelas ) samt ostridigt är att komitens förhandlingar blifvit fortsatta äfven efter den 16 Januari nästlidne år; då Riksdagen tagit sin början; ty, och eluru; enligt hvad handlingarne föranleda, de Iodamötet af komiten, hvilka tillika voro riksdagsmän, under Riks? dagen endast i jemförelsevis ringa mån deltagit i komitens då ännu återstående gemensamma arbeten, hvilkas fullgörande, enligt hvad ofvan förmäles, till hufvudsakligasts delen blifvit åt andra ledamöter inom kör: ten anförtrodda, samt på grund häraf, med undantag allenast af klagandn, samtlige förenämnde riksdagsmän, och deribland äfven de medlemmar af Första kammaren, hvilka ej, såsom klagandön, varit i åtnjutande af riksdagsmanna-arvode, funnit sig för sitt arBete i komiten ej. börä fordra arvode för Beta Kagar under Hiksdanen än de tis, .då komiten haft sammanträde — finner 3. MÅ likaväl, enär klaganden of nu uppgifna förhållanden ej ansett sig förhindrad, att utöfver det af honom uppburna riksdagsmanna-arvode, särskildt i sin egenskap af komitetledamot, väcka anspråk på dagtraktamente för hela den tid Riksdagen fortgått, samma anspråk vid frågans bedömande ur rättslig sytpiökt ickö kunna underkännas, i följd hvaraf och då klaganden således ej kan fördägras att för tiden från och med den 6 Januari till och med den 16 Maj nästlidne år utbekomma traktamente, hvilket dock, enär klaganden under nämnde tid, till följd af sitt riksdagsmannauppdrag skolat i Stockhölm sig uppehålla; ej må beräknas till högre belopp, än för de derstädes boende personerna blifvit bestämdt, eller 4 rdr dagen, och följaktligen efter denna beräkning utgör 488 rdr, men häraf, enligt armåförvaltningens beslut, endast 60 rdr blifvit utanordnade, K. M:t pröfvade skäligt att med ändring af öfverklagade beslutet nu anbefalla armöförvaltningen att till klaganden, derest han till utbekommande deraf sig anmäler, utanordna återstående 428 rdr: — Hanrdtverksidkare. Hos handelsoch ekonomikollegium ha den 11 dennes följande personer gjort anmälan om utöfvande, med biträden, af nedanstående yrken: fafriksidkaren J. F. Ögren, bränvinsdistillering; fru A. C. A. Bergman, bagerihandteringen; drängen A. W. Gustafsson, bagerihandteringen; bildhuggaren N. Andersson, yrket; samt förgyllaregesällen J. Gustafsson, spegeloch förgyllerifabrik för tillverkning och afsalu af dit hänförliga arbeten. — Vanadis i Cadiz? hamn. Ur ett bref från Spanien till D. A. meddela vi föls jande: Vår vackra fregatt Vanadis befann sig i höstas. under grefve A. RB. OCronstedts befäl, på väg till Grekland och Egypten; då resningen i Uadiz, Mar laga och Xeres iuträffade. Det ansågs nödväns digare att stationera den i de spanska farvattnen för att skydda svenska undersåtars lif och egerdom vid ett möjligen inträffande nytt upplopp, och det är på det sättet, som den kommit att blifva liggande sina modiga tre månader och mer i Cadiz hamn. Och hvar och en. känner våra sjöofficerares hjertlighet och gästfrihet, egenskä per, som syntes mig framträda i ännu högre grad än vanligt, när afståndet var så långt från fäderneslandet och följaktligen besök af landsmän temligen sällsynta. Man gjorde ombord ingen hemlighet af att man började tröttna vid nöjet att ligga i hamnen, och det kan ingen förtänka. Lifvet der blifver allt mera enformigt, ty Cadiz har inga nöjen att bjuda på; men detta stillaliggånde har likväl haft nytta med sig, då besättningen, som uppgår till i det närmaste 300 man, fått tillfälle att uppdrifvas i en mängd öfningar, hvartill under ständig seglats är föga tillfälle. Också var det ett nöje att se, med hvilken raskhet och fart det gick att göra aklart skepp och leverera batalj. en fredliga karakteren af sjöslaget ökades likväl derigenom, kv man ej fick skjuta, som i hamnen är örbjuet. Under hela resan har helsotillståndet ombord varit utmärkt godt och folkets uppförande förträffligt. Medan fregatten låg i Neapel under några veckor, hade samma vitsord af myndigheterna blifvit lemnadt besättningen som här, att nemligen sällan man sett exempel på en sådan ordning under örlogsbesättningars landtfärder. Detta lyckliga förhållande beror naturligtvis till största delen på befälets förmåga att vidmakthålla en god anda och att gifva folket tillräcklig sysselsättning. Men man kan ej låta dem arbeta för jemnan, och svårigheten ligger i att på lämpligt sätt upptaga deras lediga stunder. Genom secondens;, kapten Peyrons, försorg har ett litet valdt skeppsbibliotek blifvit anskaffadt, som står under manskapets egen vård och som flitigt anlitas. Och en vacker dag upptäcktes det, att ibland besättningen funnos några, som egde fallenhet för att aspela komedi. en som detta fall ej blifvit förutsedt, så uppstod någon förlägenhet, huru man skulle få fatt i lämpliga teaterstycken. Lyckligtvis befanns en af officerarne hafva medfört Hol. bergs komedier, hvarur teatersällskapets (teatergastarnes,, som de naturligtvis heta ombord) direktör efter mogen pröfning utvalde Den pantsatte Bondedreng.. Denna öfversattes, inlästes och repeterades (i maskiorummet), och inom fem dagar var man redo att med vederbörligt tillstånd för första gången uppföra densamma. Det är förmodligen ej många af D. A:s läsare som varit med om en teaterrepresentation om skeppsbord, och beskrifningen derpå torde derför förtjena höras. — Det var mellandäcket som gjorde tjenst som scen och salong. Den preussiska flagr gan med den stora svarta örnen passade förträffligt till ridå; der funnos både orkester och stalles dorchestre; bänkar, öfverklädda med flaggor, föreställde amfiteatern, och der bakom befann sig den stående parterren, här, såsom öfverallt, teaterns tacksammaste publik. Skeppsgossarne hade grupperat sig å la turque i avantscenen, och vakten kastade emellanåt nygirigt ett halft öga ifrån däckstrappan, sålunda representerande publiken på vinden,. Några logerader funnos deremot ej, af lätt begripliga skäl. Jag behöfver ej säga, att de spelande hade en gynnsamt stämd publik framför sig. En stor del af båtsmännen hade aldri sett, kanske knappt hört talas om en teater, oc deras fröjd var obeskriflig. Hvad den mer estetiskt bildade delen af åskädarne angår, så var den naturligtvis ganska skonsam i sin kritik, och jag förmodar, att det var fallet med alla de andra som med mig, att det var med verkligt nöje, som man åsåg representationen. Och detta så mycket mer, som de spelande i allmänbet gjorde sin sak mycket bra, och ett par af dem visade en ledighet och en uppfattning af rollen, som vår alldeles öfverraskande. Isynnerbet gäller detta om bonddränsen-pfalzgrefven (jag ser af affischen, ty sådan fanns också, att han hette Thuresson), som gaf sin roll med en komisk styrka, naturligtvis af det bastanta slaget, hvars värde ökades just genom dess fullkomliga omedelbarhet. Äfven den listige hofmästaren (havs namn var annars Elmberg och han var sällskapets jeune premier) uppträdde — för att nu äfven här använda den öfliga kritiska jargonen — med en routinerad skådespelares hela abandon. Till efterpjes gafs En natt i Falkenberg,, med