Aftonbladet – 13 maj 1869, sida 3

icke skänker någon fördel, och följaktligen filosofie kandidat, som fullständigt presterat prestanda, ickg Hder något men af att icke underkasta sig promotiob, här dersill K. M:t uttryckligen i sin resolution 1863 förklarat, att några större omkostnader för promotion icke äro erforderliga än de, hvtrom promovenderna kunna sig förena, samt när det åf tillräckligt kändt, att promovenderra veta att förskaffa sig 25 å 30 rdrs utdelning per mån af promotionsbalen, — när, säga vi, allt detta ar kändt, fnncs ingen enda ömmande omständighet, sort från billighetens synpunkt kan anföras för petitiopens beviljande. en hvad mer! Ar det icke rentaf ett bån från universitetet, att just i närvarande tid anställa en kostsam, epikureisk fest, när tjogtals landsmän dö af hunger och hundratals landsmän dö af hungertyphus? Hvarför har icke svenska kyrkans primas, sin pligt Hkmätigt såsom prokansler, uppmanat den akademiska ungdomen till allvar och sparsamhet och specielt nt årets promovender att istället för en depensiv promotion uppoffra öfverflödet til linåriog af hungren, nöden och eländet hos olyckliga lahdsmän? En skönare promotionshögtidlighet, än den som firas med anspråkslöshet och välgörenhet, synes oss icke vara tänkbar. Betrakta vå anslaget till lindring i promotionskostnader från rättslig synpunkt, så finna vi det äfvenledes fullkomligt obefogadt. Hvarken i universitetsstatuterna eller i ofvannämnda k. resolution år 1863 finna vi något stöd för beviljandet af merbemälta anslag. I universitetsstatuternas 162 ställes förvaltningen af all universitetets egendom under samina ansvar, som annan allmän egendom enligt lag. derpå följande S8 talas om medel, som må af akademiska styrelsen användas för tillfälliga behof, men intet enda ord antyder minsta rättighet för nämnde styrelse att anslå medel till lindring i promotionskostnader, och det är väl att märka att tomma, löjliga festiviteter icke kunna anses afse undervisningens, studiernas och universitetets allmänna förkofran. I den k. resolutionen 1863 sär veg 1ent ut, att till promotionshögtidligheten icke erfordras så beskaffade med betydliga utgifter för le promoverade förenade kostnader, som till följd hufvudsakligen af deras egna beslut, hittills vanlisen egt rum.. Härmed tro vi oss hafva visat att kademiska styrelsen saknat alla skäl att bevilja romovendernes petition om 500 rdr till lindring i yromotionskostnaderna. Huru den akademiska styelsen, när den så misshushållar med universiteets medel och sluddrar bort stora summor på onytiga fester, för en framtid skall kunna hysa några örhoppningar att af Riksdagen få några statsanlag beviljade åt universitetet för ett eller annat rigtigt ändamål, hafva vi svårt att inse. Till slut vilja vi påpeka att endast en enda gång illförene bidrag blifvit lemnadt ur akademiska eservfonden till lindring i promotionskostnaderna, vemligen vid 1860 års promotion. Hvilket klanler denna åtgära framkallade inom tidningspresen, torde en och annan konsistoriiledamot kunna öra sig till minnes. Universitetet må gerna för ss göra sig löjligt genom anställande af narrfester, nen i sådan händelse förmena vi att herrar proessorer böra betala fiolerua med egna medel;icke poliera universitetets fonder, ty dessa fonder tillhöra svenska folket och kunna följaktligen ingaunda godtyckligt användas af herrar ledamöter nom consistorium majus till deras enskilda förustelser. Vidare förmerå vi att h. exc. kanslern cke eger någon rättighet att utsätta akademiska biblioteket för äfventyret af eldsvåda. Äro dessa våra förmenanden riktiga, så yrka vi att den akalemiska styrelsen må få vidkännas en efterräkning