Aftonbladet – 13 maj 1869, sida 3

För att nu bedömd den hotande fara, tänk man sig nedanför å landsvägen en skrattande skrålande folkhop, hvilken, älldeles obeväpnad skulle, för att komma upp till gården, passers nämnda för gevärselden alldeles öppna backe oe) grindöppning, utsatt vid första försök till våld samt fråtsträngande för krigsstyrkans bajonetter och kulor. j Uppträdet, som syiies hafva försiggått, icke, så som rapporten säger, klockan 5; utan något öfve klockati 5 eftermiddagen, egde rum vid fullkom gt dagsljus. Hvarje af hopen möjligeti företagen rörelse kunde genast bemärkas och hvarje person igenkännäs. ; Detta om brådskan och defi förment hotande faran. Tillse vi Å andra sidan i hvad mån det 21edgifna anståndet af 5 mihtter var tillräckligt lång tid för att folket skulle kufihä föllständigt skingra sig, så inå vi betänka att detsamma befann sig på en smal landsväg, på begge sidorna nästan helt och hållet inklämd tiellan stånd och bodar och på hvilken från begge håll en tät marknadstrafik af kommande, gående och farande allmoge och köpmän förhindrade ett hastigt undanträtigande. en tnder vatiliga förhållanden öppna platsen nedåt forget, som sjelf utgöres af en skarpt sluttande backe, afstängdes genom en bakom folket på landsvägens nedre kant befintlig räcka af bord och skrindor med varor och fanns dessutom en och annan dylik skrinda stående här och der på torget. Vid sådana lokala förhållanden var mtaturligtvis denha tid alltför kort tilltagen. Lägg nu härtill, att frågan gällde icke blott att skingra de nyfikna och okynniga, som samlat sig, utan ock att de allvarliga och stillsamma skulle hinna sätta sina personer, stånd och tite befintliga varor i säkerhet, och att, äfven om hr kronofogden anser, att nyfikenhet och pojkaktighet äro tillräckliga brott för att med letalästning och lifsfara extrajudicialiter bestraffas, han dock väl ej kan förneka, att de stillsamme och med sina yrken sysselsatta, som ihtet ondt gjort, kunna vara förtjente åtminstone af någoti Fkonsamhet från dens sida, som af lagen blifvit förordnad till deras skydd. Vi tro oss ock nu hafva visat, att hr kronofogdeh3 åtgärd att anlita krigsmakten, belst med den brådska soil ht egde rum, varit alldeles onödig och af ingen hotande fara föranledd, hjertlös äfven mot dem, som i så ringa mån som här hände, försyhdat sig, groft brottslig mot alla de skyddslösa, som intet 6ädt gjort. Vi återgå till berättelsen. Anders Andersson och jäg, filen, hade nedgått för att söka begagna det korta anståndet af fem minuter, icke såsom hoppades vi att derunåer kunna skingra massan, men för att visa vår beredvillighet sänt att folket var villigt efterkomma vår önskan och i förboppbing att derigenom kunna vinna ytterligare anstånd. Anders Andersson och jag, Silen, uppmanade vänligen den ere efter den andra att gå; en och annan tyckte sig väl hafva rätt att stå 1var, då intet ondt gjordes; men äfven af dem och allmänhet åtlyddes den vänliga tillsägelsen, och folket började, verkligen att skingra sig, ehuru under den allt fortfarande marknadsrörelsen också åtskilliga personer tillkommo. Genast och efter hvad ä!lmänt antages efter två a tre mitmter eller sannolikt åtminstone, innan de fem minuterna från det truppen laddat och vi fått anstånd, voro passerade, afbrötos vi i vårt försök att skingra hopen derutaf, att militär nedryckte i språngmarsch och med fälld bajonett emot landsvägen. Folket drog sig genast något undan, Häradsdomaren Anders Andersson begärde pti ånyo anstånd, men erhöll of hr kronofogden till svar: Nej nu är det för sent, Anders. När soldåterna nedkommo till landsvägen, drog sig första plutoneä tinder löjtnant Schöning tågot At norra sidan och den atidra under löjtnant Tengzelius något åt söder, så att de kommo på en linia. Sträxt derefter drog sig den senare med en trupp söderut gatan utefter. Vi skola här först följa honom under denna färd och tillse, på hvad sätt han uppfattade och fullgjorde sin tjenstepligt. Underlöjtnanten tågade med dragen sabel framför truppen. Innan han inkommit på gatan påträffade hän mig, Olof Olsson i Öjie. Jag hade kommit till torget titan kännedom om oväsendet, närmat mig högvakten, för ätt efterhöra hvad som var å färde, men återvände, emedan Siln nedkommit och tillsagt folket att skingra sig. I afjet att på otnväg komma bakom folket till Per atsköns norr i byn liggande gård begaf jag mig till den öppning, som fanns emellan skrindräckan nedanom Vem och den byggnad, hvaruti kopparslagaren Wahlström bade sin butik (se kartan n:r 11), då jag just vid en skrinda blef af underlöjtnant Tengzelius med sabel först träffad i ansigte, hväraf tvenne rispsor på näsan straxt invid ögat uppstodo, derefter huggen i hufvudet, så att hufdskålen blottades, samt slutligen, då jag nedlutat mig för att upptaga mössan, ytterligare våldsamt slagen på skuldrorna. Närmac! härefter påträffade underlöjtnant Tengselitis mig, Hans Han. 0 Såsom vittnen intyga,skynjade jag inlg undan och mas:I engzelius för att nå hi påskynd sina fteg, så att han v. sist sprang: itider det truppen endast gick. Upppåda; öll jag tvenne mugg i hufvädet, och, nar jag till skyda satte händerna öfver de såfade ställsna; ytterligare stt hugg öfver handen. Jag hanti knappt fram ill gränden (se kartan till k) emellan Dederings 3 Hj och Haglunds (c) bodar, förrän jag stupade ängen blef jag, Erik Dahlberg, på , Sintligen blef jag, Eri ahlberg, gatan strat Of dm hämnd gränd också foggen i hufvudet med sabel af Tehgselius, Å att jag stupade inåt gränden, der jag jemte Hans Hansson blef liggande. Tengzelius drog sig sedan vilare söderut, och har, oss veterligen, ej sedan begått något våld. öjtnant Schöning åter synes hafva någon stund ivarstått på platsen hvarunder skotten från truppen lära va loscaly: Huruvida kronofogden sjelf eller någon antiat kömmmenderat skjutningen, är härvid, för bedömande af lagligheten utaf hans itgärd att anlita miltär, fullkomligt likgiltigt, snär, utan äfgeende å skjutningen, sådan redan förut varit anlitad och till och med förorsakat lera personer svårare och litidrigare sår och skador. Samtidigt med det truppen stod på linie eller straxt efter sedan den utgått åt hvar sitt håll, framrusade kronofogden Winter, som redan förut, ångt ifrån ätt iakttaga ett sansadt och värdigt uppförande, tvärtom ådagälagt en alltmer tilljagande häftighet, hvilken nu tycktös tirarta till fullkomlig tygellöshet, ned på torget och började sina af en embetsman i tjensteutöfning hittills oervörda våldsamheter. På torget befunnos då några spridda personer, ej synherligen många och ingaunda i ringaste mån utgörande någon folkskockning, hvarjemte en och annan vid sina varuskrindor sysselsatta handlande. Det var här som kronofogden började, kringpringande, att ur en skarpladdad revolver afskjuta skott efter skott samt med densammas pipa med samlad styrka utdela slag efter slag, riktade mot hufvudet å de olycklige, han fann i sin Väg. (Forts.) EST (Insändt från Upsala.) Filosofie doktorspromotionen i Upsala.