Aftonbladet – 13 maj 1869, sida 2

—— — Ä zL—--— upp från sin plats vid den kolossala stenens fot. Det är andra gången inom. kort tid ni kommer och hotar mig med polisen. Hvad har polisen att göra med kärlekens altare ? — Med kärlekens altare ? upprepade Anatole. Ja, min herre, med kärlekens altare, fortfor hrr Carmouche och lade stark tonvigt på hvarje stafvelse. . Han har blitvit galen, hviskade Jaunede-Chröme och stödde sig fastare mot skaftet af flintyxan. Det kan man väl se, menade Bleu-dePrusse och skakade hellebarden. Anatole betraktade Carmoucke med yttersta förvåning, Höeloise vände sina bnosåf från den ene till den andre. Oro och fruktan stodo tecknade i hennes vackra ansigte. Jag vet att ni, min herre, är min hemlighet på spåren,, fortsatte herr Carmouche. Han börjar bekänna!, utropade Pierrot. Hvarför togo vi inte en poliskommissarie med 0ss? Tyst, uppmanade Anatole. Jag vet att ni redan för länge sedan kommit underfund med hvad jag här förehafver. Huru detta lyckats er, kan jag dock inte begripa. Säg mig, min herre, hvem som gifvit er den anvisningen. Hvilken har kunnat förråda mig? Herr Carmouche tystnade och tycktes med ängslig otålighet vänta på ett svar. Ingen har förrådt er, förklarade Anatole, men nu tyckes ert eget samvete förråda er. Mitt samvete är rent, min herre, försäkrade Carmouche. Men jag förstår nog huru det hänger ihop. Ni är utskickad från Academie des inscriptions belles-lettres? (Forts. följer.)