Aftonbladet – 13 maj 1869, sida 2

MU O—O— tunga, och den betjenade han sig af också så länge som möjligt. Min far,, hördes Heloise flera gånger yttra och ville fatta hans hand, men han tillät henne icke att tala eller nalkas honom. En ström af förebråelser och klagande uttryck flödade från herr Carmouches läppar. Med ena handen höjde han den stora ljusstaken upp och ned, obekymrad om att lågan ouppKörligt var nära att flämta ut, och med andra handen svängde han den tunga spaden omkring sig. Han var åter förfärlig att se på. Den anmärkningen gjordes äfven af de begge målarne, Anatoles kamrater, som en kort stund efter herr Carmouche ater inträdt i kryptan och nå höllo sig i den mörkaste delen af rummet, sedde endast af Anatole och färdiga att på första vink af honom störta fram och gripa den förskräcklige röfvaranföraren. Af dennes stora band hade de ännu icke upptäckt en enda medlem. Herr Carmouches krafter sveko slutligen. Den tunga ljusstaken föll ur hans hand, spaden sjönk till marken och sjelf föll han ned på en af den stora stenens piedestaler. Herr Carmouche, inföll Anatole, så snart den vredgade mannens tal upphört att skaka hvalfvet i kryptan, jag har inte utforskat er hemlighet, men det är nog för mig att ni erkänner er hafva en sådan. Jag will inte begagna mig af den fördel jag eger öfver er i detta ögonblick. Jag och mina vänner här ... Vid dessa ord ansågo Jaune-de-Chröme och Bleu-de-Prusse tiden vara inne att öfvergå från komparser till aktörer och blanda sig i handlingen på scenen. De framträdde derföre och skakade med betydelsefulla miner sina åldriga vapen, utropande: Ja, min herre, vi äro vänner till Blancde-Plomb och följa hans minsta vink.