Aftonbladet – 13 maj 1869, sida 2

mm MUM— II röra mig från stället. Hvad skulle jag företaga? Åter hörde jag steg i mitt grannskap. Jag var mera död än lefvande, tror jag... En karl skyndade förbi mig. Oaktadt mörkret trodde jag mig känna igen min far. Jag kunde ej hejda honom, ty han hade redan hunnitlångt bort, och min röst nekade mig sin tjenst. Jag förmådde ej ropa. Men jag såg att äfven han försvann i det ogenomträngliga mörkret vid paviljongen. Jag ansträngde mina krafter, skyndade också till paviljongen, fann den dörr öppen, hvilken jag förut aldrig sett öppnas. Min far hade sagt att nyckeln var förkommen och att det inte lönade mödan att låta öppna dörren, enär det inre af payviljongen var endast en sammanfallen grushög. .. Er far tyckes ha haft sina skäl till det föregifvandet, menade Anatole. Jag trädde in i paviljongen och befann mig, till min stora förvåving, i ett ram, uppfyldt med allehanda ålderdomslemningar. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att vi egde så präktiga och så underliga saker i den gamla byggningen. På ett bord stod denna gamla ljusstake med ett brinnande och som det tycktes nyss förut pätändt ljus. Jag fattade staken och såg mig omkring, ty mitt mod började återkomma, då jag var befriad från mörkret och hade anledning tro att min far befann sig i grannskapet. Jag ropade på honom, men fick inte något svar. Jag trädde in i ett annat rum, fann en källartrappa och, manad af, jag vet inte hvilken inre röst, steg jag ned för trappan. Jag vet inte hvarifrån jag tog mod till detta, men jag tror att det skedde nästan omedvetet. Jag kände endast att jag måste veta hvart min far begifvit sig. Äck, Heloise, utropade Anatole. Sök aldrig få veta hvart er far går, då han stiger ned i underjorden.