Aftonbladet – 11 maj 1869, sida 3

———-—--JJ—O— ——-K— ——A— han nyss förut ärnat, afvända deras uppnärksamhet från det nyssnämnda Jjuset, vilket nalkades ganska hastigt. De två läto Anatole öfvertala sig, sedan han dock först lemnat dem lyktan och lofvat utt taga sig ut på egen hand. Efter slutad eekognoscering skulle alla tre, så blef det belutet, åter sammanträffa i kryptan. Blanc-de-Plomb är modigare än någon af ss, förklarade Bleu-de-Prusse, i det han klämde sig in i den smala gången, tätt efter Jaune-de-Chröme. Med detta förträffliga vapen fruktar ej heller jag någonting, skröt den sistnämnde och lät flintyxan skrapa taket i det låga valleriet, der de nu på måfå inträngde, i ädel fver att komma några förskräckliga brott på spåren. Anatole kastade en blick af tillfredsstälelse efter de försvinnande kamraterna och skyndade derefter bort till det galleri, der juset nu nalkades, buret af en ungdomlig, jvinlig gestalt, hvilken ilade framåt så fort len ojemna marken tillät hennes små fötter. Heloise! utropade Anatole, så snart den jvinliga gestalten hunnit galleriets mynning. Hon höll ljuset mot den ropande, och med en åtbörd af förskräckelse var hon nära att tappa det. Förskräcks ej, Heloise,, bad Anatole och attade den älskades hand. Jag är här för att skydda er och rädda er. Anatole, är det verkligen ni? frågade Heloise, hvilken tycktes hafva svårt att tro sina egnoa ögons intyg. Ni skrämde mig är i mörkret i den der drägten. Hvarför bär ni dessa hemska kläder? Ah, ett maskeradupptåg, älskade,, svårade Anatole och sökte lugna den uppskrämda. Ni vet ju att det i dag varit den förnämsta dagen af Montmartrefesten.